Jan-Olov Carlsson, 2012-11-07

Vad tilldrog sig bakom stängda dörrar och nerdragna gardiner inom underrättelsetjänsten under kriget? I romanen Förrädare använder Ola Larsmo den lågmälda spionthrillerns form för att ta sig an den föga ärevördiga svenska hållningen under andra världskriget. Det är ett sätt att effektivt fånga in den tidens politiska atmosfär med en högljudd antisemitiska och nazianstruken opinion. Det ger också utrymme för att gestalta den psykologiska press som ansätter varje människa som navigerar i ett osäkert landskap. En tilltalande, politisk och välkomponerat psykologisk spänningsroman, kort och gott.

Larsmo gör inga anspråk att konkurrera med vare Guillous Hamilton eller Flemings 007 när han skapar romankaraktärerna. Huvudpersonen i Förrädare är en ung student, kandidat Charlie Westerholm, som värvas att medverka i underrättelsetjänsten. Han har knappast några andra motiv än att tjäna landet och värna neutraliteten och hans radikala värderingar är inte heller okända för underrättelsetjänsten. Han hade några år tidigare varit en av talarna som representerade Laboremus vid det omtalade Bollhusmötet i Uppsala 1939. Mötet var en sammandrabbning mellan dem som ville ge en fristad åt 10 tyska judiska läkare och de högerextrema och nazistiska organisationerna som ville förhindra detta. Efter sex timmars debatterande röstade en majoritet av studenterna mot att de förföljda läkarna skulle få komma och arbeta i Sverige.  

 

Ola Larsmo väljer en upptakt och en frågeställning som han kan väl. Hans Augustnominerade essä, Djävulssonaten från 2007, handlar just om Bollhusmötet, och romanen En glänta i skogen 2004 handlar om återblickar till krigsåren med norska motståndsmän, krigsflyktingar och nazister och antinazister vid gränsövergången mellan Sverige och Norge. Det är med samma engagerade humanistiska och politiska ansats som nu Förrädare är skriven.

 

Inledningsvis får Westerholm enkla bevakningsuppdrag. Underrättelsearbetet är inte speciellt glamoröst och spännande. Han inleder en relation med en kvinna men hennes kärlek överlever inte slutenheten, hemlighetsmakeriet och den bristande tilliten från Charlies sida.

 

Alltmer isolerad kliver Westerholm ytterligare steg in i en värld som inte följer några enkla lagar och regler. Orienteringsförmågan avtar i skuggorna och det börjar bli svårt att lägga det egna pusslet. Den klassiska frågan – vem i hela världen kan man lita på? – blir påtaglig för Westerholm. Larsmo låter romanen svälla ut till 500 sidor för att ge utrymme åt den psykologiska press som de speciella betingelserna inom underrättelsetjänsten under kriget utsätter en ensam människa för. Vän eller fiende? Att ställa sina tvivel till fel person kan vara skillnaden mellan liv och död

 

Det visar sig att underrättelseuppgifter försvinner på vägen genom hierarkin inom Byrån. Konsekvenserna får Westerholm att undra vems ärenden Byrån egentligen går. Uppgifter om norska motståndsmän som försvinner, kommunister som interneras och sprängningen av Norrskensflamman, uppgifter om transiteringar av tyska trupper, mystiska nattliga transporter till Baltikum. Intrigen tätnar. Spåren löper ut i det okända och farliga.

 

I allt väsentligt är Förrädare en politisk roman. Den svenska officerskårens inblandning i det finska inbördeskriget binds samman med de öppet och högljudda pronazistiska tongångarna i krigets inledning. Regeringen balanserar den svenska neutraliteten på en knivsegg. Det yttre hotet i form av en tysk invasion är högst reell. Det inre hotet och femtekolonnarnas inflytande är tydligt och märkbart. Larsmo kan sin historia och han lägger den politiska spänningen som en grundförutsättning för hela romanen.

 

Jämförelsen har gjorts med Le Carré och varför inte. Det är en sofistikerad roman med en komplex intrig. Detaljerna som Larsmo uppehåller sig vid tillsammans med tidsmarkörer av historiska händelser ger en med hög autenticitet.  Språket och tilltalet förstärker detta. En roman av det här slaget ska inte bara vara spännande. Den ska också vara obekväm och oroa. Enkla och stereotypiska beskrivningar av människor och historiska händelser får vi nog av ändå. Larsmo faller inte i den fällan bara för att formen, åtminstone till det yttre, är en spänningsroman.