Jan-Olov Carlsson, 2016-04-29

Arne Dahl/Jan Arnald tar ett nytt spår efter 11 A-grupps- och 4 Opcopsdeckare. Med Utmarker påbörjas en ny serie med paret Sam Berger och Molly Blom. I den första delen jagas en seriemördare som lägger ut svårtydliga spår. Föga originellt kan tyckas. Men intresset upprätthålls av en sinnrikt konstruerad intrig där ingenting tycks vara som det verkar. Och det vilar en Bron-känsla över det hela, men nu är det inte Sverige och Danmark som sammanflätas i brottsutredningen, utan Krim och Säpo.

Sam Berger presenteras omedelbart. Och ska man platsa som en av huvudkaraktärerna i en serie kriminalromaner räcker det inte av vara en slätstruken mainstreamkriminalare. Sam Berger är på inget sätt extrem, men han är egensinnig och tänker utanför ”boxen”. Så när en ung flicka försvinner spårlöst och utredningen knappt har styrfart har Sam en annan känsla. När det uppdagas att flickan fallit offer för en gärningsman, är Sam inne på seriemördarspåret vilket inte faller i god jord. Ergo: Sam går sina egna vägar.

 

Men det dröjer innan Molly Blom presenteras vilket till en börjar förbryllar. Sams partner heter inledningsvis Deer. (har man rådjurögon så, och Molly Bloms koppling till Joyce lär komma i nästa roman). När jag inledningsvis skrev om sinnrikt konstruerad intrig är Molly Bloms inträde på scenen en del av detta och mer behöver inte nämnas, Inte heller Molly ärt någon dussinperson. Kanske inte lika utstuderad som Saga Norén, Länskrim, Malmö, eller Lisbeth Salander för den delen, men ändå på en nivå som ligger en bra bit utanför normalspekrat, så att säga.

 

Arne Dahl har genom A-gruppsromanerna och kanske i ännu högre grad i Opcop-serien i olika grad berört nutida samhällsproblem utan att låta detta ta överhand. De tidigare romanerna har, med mitt amatörmässiga perspektiv, känts som relevanta beskrivningar av strategier och kollektiva arbetsformer för att hantera kriminalitet.

 

Utmarker lämnar den spelplanen. Den  kännetecknas mer av ”knepen” som driver underhållnings- och populärlitteratur inom deckargenren; högt tempo, konstruerade intriger, personligheter som sticker ut och är obekväma för omgivningen, osv. Kan detta göras med god litterär kvalité och utan större uppsåt än att underhålla så är väl syftet uppnått.

 

Sam Bergers faiblesse för klassiska armbandsur av hög kvalitet är också ett signum för Utmarker: små, små detaljer med extremt hög precision som kuggar tag i varandra och för tiden och händelsen framåt. Har man som krav att en bra deckare i alla lägen måste kännas realistisk och återspegla de vedertagna polisära metoderna kanske Utmarker blir en besvikelse. Själv kom jag på mig att med ett dunkelt minne associera Patient 67 av Lehane. Måste vara något i känslan och intrigen, riktigt vad vet jag inte. Men det kan få gälla som ett positivt omdöme av Arne Dahls Utmarker.