Jan-Olov Carlsson, 2009-09-08

I en dödsförgäten håla i den mexikanska öknen sitter Lucio, en bortglömd och förbittrad bibliotekarie, och censurerar böcker till sitt bibliotek. En dag hittar Lucios son en död flicka i sin brunn. Det är upptakten till en något bisarr historia av David Toscana, mexikansk författare som nått internationell framgång.

Det regnar aldrig i Icamole, en liten by med ett 40-tal hus utslängda i öknen. I Remigios brunn finns det lite vatten vilket är hans hemlighet. En dag hittar han en ung flicka i botten av brunnen. Mördad. Remigio begraver henne vid sitt avocadoträd, livrädd för att polisen ska tro att han är mördaren.

Remigios far, bibliotekarien Lucio, befinner sig helt uppslukad i böckernas värld. Hans läsning är sträng. Meningslösheter och trivialiteter godkänns inte. Det leder till censur av böcker som aldrig någon lånar. Böckerna kastas in i ett rum där kackerlackor får dem som föda.

Lucio står vid Remigios sida. Den mördade flickan ges en litterär gestalt i Lucios tankarvärld, vilket kanske kan ge en förklaring till mordet. När polisen kommer och letar efter en försvunnen flicka läser Lucios högt ur en bok som ger ledtrådar och anspelningar åt ett visst håll.

David Toscana är på ett plan en värdig efterföljare till landsmannen Juan Rulfo som med sin minimala litterära produktion ända starkt har påverkat den samtida latinamerikanska litteraturen. Med drag av magisk realism, lätt surrealistisk blandning av dikt och verklighet, en humoristisk underton i den svarta, morbida verkligheten ger läsningen en inspirerande känsla av att världen, även den litterära, är ofantligt stor och innehållsrik. Här har vi en litterär art som vi inte hittar på våra breddgrader.

Den sista läsaren är tveklöst en hyllning till litteraturen, även om den inte är förbehållslös. Det är också en historia fylld av kontraster och om brutala sociala orättvisor och levnadsvillkor. Den mexikanska laglösheten och korruptionen undkommer inte Toscanas kritiska blick. Men mitt i eländet finns det ändå en strimma av hopp. Den mördade flickas lyckliga öde var att få dö i en brunn där det ändå fanns lite vatten. Vatten, floder och regn är lika oundgängliga för livet som fantasin och berättelserna är. Livets och läsandets magi är sammanflätad i Den sista läsaren.

För den som har möjlighet kommer David Toscana att besöka den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm 22 november