I den sörmländska kurorten Augustenbad verkade i slutet av 1800-talet den socialt engagerade liberalen Per Axel Levin med att behandla alkoholister, morfinister och syfilissmittade. Efter hans död tog sonen över verksamheten som då hade utökats med ett lasarett för traktens arbetare och småbrukare. Denna historiska referens är utgångspunkten för Anneli Jordahls nya roman, Augustenbad en sommar.

Till Augustenbad anländer en sommar den nersupne och måttligt begåvade poeten Andreas Öhman. Han gör det högst motvilligt. Kurortsvistelsen är en förvisning som hans fru och läkare har bestämt. Det är kort sagt villkoret för ett fortsatt äktenskap. Han har gift sig till börd och pengar, men som en främling i den obekanta klassmiljön har dryckesbröderna och alkoholen varit en tillflykt.  Under hans glättiga charmfullhet döljer sig klassresenärens mindervärdeskomplex.

Andreas vill göra uppror mot de hårda reglerna på Augustenbad. Han misstror den hydroterapeutiska behandlingen med kallvattenbad och kroppsinlindning av våta lakan och han avskyr dieten, alkoholförbudet och inte minst de moraliska predikningarna som Augustenbads medicinske och andlige ledare doktor Liljedahl utsätter honom för.  Men ett regelrätt uppror skulle få stora materiella konsekvenser, så han nöjer sig med små protester som kostar honom lite böter i kassan för de obemedlades sjukvård.

Andreas har kompenserat sin klassbakgrund med charm och social kompetens, men han bevakar samtidigt sina nya intressen med uppkomlingsmentaliteten att slicka uppåt och sparka nedåt. Även om han känner sig mer hemma bland arbetarna som firar midsommar i Augustenbads omedelbara närhet och som han tillbringar en ödesdiger natt tillsammans med, så måste han ändå hålla distansen. Han inordnar sig disciplinen och rutinerna i behandlingen och återgår till den dagliga tillvaron bland självgoda borgare i kallvattentunnorna och vänder de klassmedvetna och politiskt uppvaknande arbetarna ryggen.

Arbetarklassen på Augustenbad utgörs mestadels av kvinnor: kökspigor, baderskor och glansstrykerskor (det tog ett tag innan jag förstod vad en sådan gör). Med sin egen klassbakgrund har Andreas lätt att umgås med dem och den lantligt rejäla baderskans dotter Maria kommer i hans blickfång. Den närapå oundvikliga attraktionen mellan de både löper genom romanen och ger också ett dramatiskt, om än klassiskt, inslag till den i övrigt lågmälda och fantastiskt finstämda skildringen. Anneli Jordahl ger också Maria en egen röst genom romanen och som vittnar om ett annat perspektiv på tiden och moralen, men också om drömmarna och önskan om ett bättre liv.

Under en nattlig promenad träffar han också rättsrådinnan Amanda Eggerts som befinner sig högst inkognito på kuranstalten. Hon är svårt tärd av en långt gången syfilis, smittad av sin prominente man. Amandas och Andreas återkommande samtal blir på jämlik nivå, trots skillnad i ålder, kön och social status. Båda har rubbats från sina positioner, båda befinner på osäker mark. De kan tillåta sig vara sig själva med varandra och det uppstår en ömsesidig attraktion även här, vilket inte minst Amandas insprängda nattdagbok verifierar.

Anneli Jordahl lyckas skildra komplexiteten i Andreas personlighet på ett trovärdigt sätt. Hans klassbakgrund som formar både underdogen och alfahannen (förutom Amanda och Maria måste han också brevledes betyga hustrun Aline sin kärlek, även hon och Liljedahl gjort upp om att det ska undvikas under behandlingen). Han kan inte tillåta sig vara sig själv, det sociala varat deformerar till stora delar hans personlighet och leder till en, nästan önskad, självdestruktivitet.

Skildringarna från förra sekelskiftet har under några år haft en given plats i svensk nutidslitteratur.  Trenden, om det nu är någon trend, tycks hålla i sig för i hösten bokutgivning finns flera och hårt marknadsförda titlar om den tiden. Anneli Jordahls nya roman speglar ungefär samma tidsepok som hennes romandebut om Ellen Key för några år.  Hon förvaltar ämnet och tiden med samma känslighet och inlevelse som då och med ett eget och särpräglat språk som framhäver stämningar och miljöbeskrivningar. 

Den historiska förlagan, mikrosamhället Augustenbad, ger också rikligt utrymme för Anneli Jordahl att behandla de områden inom vilka hon har tidigare har utmärkt sig som kulturjournalist: ursprung, klass, identitet och genus.  Och fastän romanen utspelar sig för nästa 150 år sedan är det som att läsa in vår egen samtid. Frågan om klass och identitet är densamma, patriarkatet består liksom klassamhället och kvacksalveriet med självutnämnda hälsoprofeter som marknadsför sina mirakelkurer tycks alltid ha en trogen skara lärjungar.