När jag läst romanen två gånger på raken, befinner jag mig länge efter avslutad läsning, i den kalla, onda stämningen som rådde i Estland under två ockupationsmakter. Berättelsen har ett snårigt upplägg med tidsplan och huvudpersoner som växlar. Romanen är uppdelad i korta kapitel och missar man att studera kapitelrubriken och det lilla frimärket som anger tiden, tappas tråden och man kommer vilse.

För esterna var det  en vilsen tid;  oerhört svårt att tvingas anpassa sig för  att överleva och samtidigt kämpa för egen identitet.  Tydligast  är det med Juudith, den unga kvinnan som  i romanens början ensam sitter instängd i ett rum i Tallinn när tyska Wehrmacht  attackerar för att ta makten från det sovjetiska herraväldet.  Hon är övertygad om att hon ska dö och med Oksanens starka beskrivning  känns det som slutet är nära. Dö av bomber eller dö av ångest och rädsla.

I krig är överlevandet ofta en slump och Juudith klarar sig. Hennes liv därefter följer inget rakt spår, hon råkar träffa och förälska sig i en av de tyska officerarna, blir samtidigt indragen i hemligheterna kring flyktingar. Hon vill egentligen bara bort från allt, en omöjlighet. 

Roland är motståndmannen, han lever periodvis med skogsbröderna, de som organiserade s ig  och kämpade för ett fritt Estland. Ibland rör han sig på de mest bevakade platserna.  Han agerar, bjuder motstånd, kämpar  för befrielse. Han drivs av vrede och hat mot ockupationsmakten och av raseri mot den som mördade hans fästmö Rosalie. Han är romanens jagberättare  i  sporadiska avsnitt men är hela tiden betydelsefull  i  de andras historia. Han blir därför lika hemlig som hela den jagade motståndetsrörelsen . 

Den tredje huvudpersonen är Rolands kusin Edgar Part. De utbildas i motstånd tillsammans i Finland men deras vägar går åt diametralt olika håll. Edgar är den borne anpasslingen, han kan konsten att vända kappan efter vinden och gör det nitiskt, lojalt och samvetslöst.  Det är Edgar som får det största utrymmet i romanen.  Han är den hale ålen som klarar sig med sin svada och anpasslighet. Roland skriver i sin dagbok  ”spionögonen glimmar mot oss överallt”, de finns även bland vänner och familj,  Edgar är en av dom.  I skolan upptäckte Edgar sin förmåga ohejdat ljuga utan samvetsbetänkligheter.  Annars ges det inga ledtrådar från personernas barndom  till varför de  blivit så olika.  Oksanen har skapat  Juudith, Roland och Edgar som tre olika arketyper för hållningen under den svåra tiden.

Intrigen liknar mot slutet både en spännings- och pusseldeckare med  en dokumentär beskrivning av omständigheterna.  Ingenting känns otroligt eller verklighetsfrämmande.  De öden jag  själv tagit del av från Estlands ofria tid, bär drag av Oksanens roman