Ninni Broms Dahlgren, 2012-09-12

Att dyka ner i Joyce Carol Oates berättelser innebär för mig som bara har läst ett fåtal av hennes många böcker, en resa i okända vatten. Ingenting är förutsägbart. Genren är inte självklar, ömsom en barndomsberättelse, ibland en spökhistoria, inslag av absurt våld men också en träffande politisk satir och en ironisk bild av universitetslivet. Alla dessa delar finns med i den senaste romanen, Dykvinnan.

 

Det är en gåta hur Joyce Carol Oates kan skapa så många berättelser i den takt hon gör.
Det är inga hastigt ihopsvängda historier, allt hänger ihop och trots många utlöpare är
sammanknytningen inte konstlad.
I centrum för denna berättelse står M R Neukirchen, en klok och skicklig akademiker som
blivit utsedd till rektor för ett universitet. Genom flit och begåvning har hon lyckats göra
akademisk karriär och hon har totalt lyckats förtränga sin ohyggliga start i livet. Hon blev
lämnad att dö i ett lerigt dike långt ute i obygden i staten New York. Hennes mor som
drabbats av sinnesjukdom och religiösa anfäktelser lämnade sina två små döttrar i dyn. Då är
hon Jewell, ett namn som sedan glöms bort och suddas ut som hela hennes tidiga historia, när
hon hamnar hos sina fosterföräldrar, paret Neukirchen. De älskar henne och förvandlar henne
till ”Merry”, Meredith Neukirchen och hon blir deras duktiga dotter.
Människorna kring Merry, Meredith, MR Neukirchen, genom åren, tecknar Joyce Carol
Oates som oförglömligt fascinerande personer, även om de så bara skymtar förbi i berättelsen.
Som jägaren Suttis, en udda existens som har förmåga att förstå djuren och därför lyssnar till
Kråkkungen som vill uppmärksamma honom på den lilla flickan som ligger i dyn och dör.
Eller den skämtsamma, varma Konrad fosterpappan och där finns också den reaktionära,
kvinnohataren Heidemann universitetets styrelse.
Inte överraskande kommer den tragiska barndomen ikapp henne och de vaga minnena tränger
sig på. För MR Neukirchen sker det gradvis men blommar ut med full kraft när hon inte
längre kan vara en lydig flicka och tacksamt ta emot trettifem miljoner dollar, en donation till
universitetet som hon anser vara blodspengar.
Stilen växlar, ibland rak och detaljrik, i nästa stund drömlik, suggestiv, hypnotiserande, alltid
starkt lierad med det som berättas.
Hennes kollaps är total och att beskriva det som att hon går in i väggen känns sannerligen
alltför tamt. Rehabiliteringen i det gamla barndomshemmet nära Adirondackbergen verkar
lyckas och hon börjar på sin bilresa tillbaka till universitet. Det är då han dyker upp,
Dypojken, och händelserna rullar på i sin Oateska förtrollande epik.

Det är en gåta hur Joyce Carol Oates kan skapa så många berättelser i den takt hon gör. Det är inga hastigt ihopsvängda historier, allt hänger ihop och trots många utlöpare är sammanknytningen inte konstlad.

I centrum för denna berättelse står M R Neukirchen, en klok och skicklig akademiker som blivit utsedd till rektor för ett universitet. Genom flit och begåvning har hon lyckats göra akademisk karriär och hon har totalt lyckats förtränga sin ohyggliga start i livet. Hon blev lämnad att dö i ett lerigt dike långt ute i obygden i staten New York. Hennes mor som drabbats av sinnesjukdom och religiösa anfäktelser lämnade sina två små döttrar i dyn. Då är hon Jewell, ett namn som sedan glöms bort och suddas ut som hela hennes tidiga historia, när hon hamnar hos sina fosterföräldrar, paret Neukirchen. De älskar henne och förvandlar henne till ”Merry”, Meredith Neukirchen och hon blir deras duktiga dotter.

Människorna kring Merry, Meredith, MR Neukirchen, genom åren, tecknar Joyce Carol Oates som oförglömligt fascinerande personer, även om de så bara skymtar förbi i berättelsen. Som jägaren Suttis, en udda existens som har förmåga att förstå djuren och därför lyssnar till Kråkkungen som vill uppmärksamma honom på den lilla flickan som ligger i dyn och dör. Eller den skämtsamma, varma Konrad fosterpappan och där finns också den reaktionära, kvinnohataren Heidemann universitetets styrelse. 

Inte överraskande kommer den tragiska barndomen ikapp henne och de vaga minnena tränger sig på. För MR Neukirchen sker det gradvis men blommar ut med full kraft när hon inte längre kan vara en lydig flicka och tacksamt ta emot trettifem miljoner dollar, en donation till universitetet som hon anser vara blodspengar. Stilen växlar, ibland rak och detaljrik, i nästa stund drömlik, suggestiv, hypnotiserande, alltid starkt lierad med det som berättas.

Hennes kollaps är total och att beskriva det som att hon går in i väggen känns sannerligen alltför tamt. Rehabiliteringen i det gamla barndomshemmet nära Adirondackbergen verkar lyckas och hon börjar på sin bilresa tillbaka till universitet. Det är då han dyker upp, Dypojken, och händelserna rullar på i sin Oateska förtrollande epik.