Vera Lynoe, 2016-11-01

Del två i Elena Ferrantes Neapelsvit kan inte göra någon hängiven läsare besviken. Hon har skapat ett eget universum och allt finns där, du behöver inte oroa dig för något. Ge dig hän, ta Ferrante i handen och låt henne ta dig vidare med på resan genom Neapels bakgator, Pisas universitetskorridorer och Ischias saltstänkta stränder. Romanen är smärtsam, våldsam och brutalt ärlig men den rymmer också längtan. Omåttlig längtan efter frihet och förbehållslös kärlek.

Jag drabbades redan på de första sidorna i Min fantastiska väninna, första delen i Ferrantes Neapelsvit. Då var de två huvudpersonerna, berättaren Elena eller Lenú som hon också kallas och Lina, oftast kallad Lila, flickor. Två flickor vars liv möts och vävs samman av en aldrig sinande frihetslängtan, en längtan de kanske kände igen i den andra då de möttes på gården den där dagen då dockorna kastades ner i det mörka schaktet mellan husen. Då var de flickor påväg att bli unga kvinnor. I del två, Hennes nya namn, är de unga kvinnor som obönhörligt pressas in i vuxenlivets kantiga former. Nu finns det ingen återvändo, det här är ditt liv. Lev det. Och de lever. Lila, liksom de flesta kvinnor i deras kvarter tycks det som, överlever framförallt. Överlever sin makes misshandel och sexuella tvång, står ut genom att stå kvar och stå fast i sina egna värderingar, aldrig vika en tum från sina egna principer. Bröderna Solara är en del av maffian och Lila låter aldrig deras smutsiga drivkrafter få solka ner hennes självkänsla.  

 

Det som för berättelsen framåt är vänskapen mellan de två, Elena och Lila. Elena fortsätter studera, principfast och målmedvetet. Vi får följa henne genom begynnelsen av hennes klassresa, hon kommer att röra sig från underklassens smutsiga gränder in i medelklassens bokhyllsbeklädda rum men hennes ansträngningar till trots kommer hon aldrig att kunna luta sig mot balkongräcken med samma självklarhet som sonen till hennes lärare kan göra den där kvällen då hon bjuds in att delta på en fest i lärarinnans våning. Kom ihåg var du kommer ifrån Lenú uppmanar en av kvarterets unga män henne när hon är påväg mot universitetet i Pisa. Hon kommer alltid att påminnas.

 

Lila blir gift och tar arbete i sin mans charkuteriaffär. Hon arbetar hårt med att visa ointresse för att läsa och studera. Men hon fortsätter att uppmuntra Elena. Använder sin nyrika mans pengar för att köpa böcker till sin väninna och upplåter ett rum för henne att studera i i den nya moderna lägenhet det nygifta paret flyttar in i.

 

Ett långt parti av romanen utspelar sig på ön Ischias där Elena, Lila och en annan flicka från kvarteret tillsammans med Lilas mamma vistas en sommar. På ön befinner sig också Nino, pojken som höll på att få ett strykjärn i huvudet när hans familj flyttade ut ur kvarteret i del ett och som nu har vuxit upp och blivit en manstyp vitt skild från männen hemma i kvarteret. Det triangeldrama som följer är skildrat med en sådan plågsam närvaro att boksidorna nästan vibrerar.

 

Det finns vissa romaner som är som roddbåtar. Du måste ta i, koncentrerar dig och själv göra en stor del av arbetet för att komma framåt och ibland händer det att du blir snurrande på samma ställe och det är inte förrän du tar nya tag, fokuserar blicken mot färdriktningen som du kommer framåt igen. Och så finns det romaner som är som segelbåtar, med konstant vind i seglen. Du sätter dig till rätta i sittbrunnen och låter vinden föra dig ut på berättelsens hav. Ferrantes romaner om Elena och Lila är båtar med stora, stora segel och jag kan inte annat än älska att resa med dem.