I den andra delen av den tänkta trilogin om folkhemmets hemmafruliv får vi återigen träffa Maj som levt ”familjslivslycka” med den rika och femton år äldre fabrikörssonen Tomas som hon så hastigt tvingades gifta sig med. Lilla Anita föddes lite för snabbt efter giftermålet och knappt någon från Majs släkt har hälsat på henne i det nya hemmet i Örnsköldsvik vilket är Majs genomgående sorg och skam i romanen. Mamman är sjuklig, pappan och bröderna hör sällan eller aldrig av sig. Maj är så ensam och så tapper

Annat är det i Tomas familj. Här finns fint porslin, vackra dukar, släktmiddagar i våningen och hus på landet. Men vad har Maj att komma med. Annat än att leva upp till förväntningarna om den perfekta husmodern och på alla sätt skyla över de klassmärken hon trots allt har att dras med.

Men så krackelerar idyllen då det uppdagas att Tomas har grava alkoholbekymmer och i ett anfall av delirium hotat sin Maj och sin dotter med kniv.

Efter tvångsvård på mentalsjukhus rekommenderas han den krävande hypnosbehandlingen hos doktor Bjerre i Stockholm. Maj och dottern följer med och bor hos Majs syster under behandlingsperioden.

Allt ser ut att gå bra, familjen återkommer till Örnsköldsvik och ganska snart väntar Maj och Tomas tillökning.

Kriget är verklighet, Tomas bli inkallad i perioder. Maj får klara sig så gott hon kan. Hela tiden med hemmet som sin borg. Något att klamra sig fast vid. Att putsa, baka, laga, feja. Spara kuponger, ställa till med kalas. Omsorgen och oron över barnen. Över hur hon ska kunna offra allt, ge tid och plats men att sedan kunna kliva åt sidan. För att skapa ett eget liv. Men den tanken är ännu så länge så långt från Majs föreställning. Om kvinnolivet.  

Och så hela tiden oron över makens alkoholistsjuka som han visserligen är behandlad mot men troligen inte botad ifrån. Min oro över detta ligger som ett grått raster över läsningen. Ett hot. Men. Det kan gå bra. Raska promenader, arbete och frisk luft hjälper.

Så dör Majs mamma, troligen i TBC och Majs kontakt med sin familj blir än mer skamfylld. Begravning, städning, kläder som måste brännas. För säkerhets skull. Maj som hävdar att mamman haft astma. Maken som undrar.  Hostan som skrämmer.

Ständigt denna oro. Denna önskan om att leva upp till det perfekta. Hemmafrufika, bokcirkeln som ger lite intellektuell stimulans, böckerna som får henne att skaka inombords. Tänk om hon kände och tyckte fel. Man vill ropa: Lev, Slappna av, Tänk lite på mer på dig själv!

 

Sörja för de sina är både en inkännande klasskildring och ett starkt kvinnoporträtt om konventioner, om förväntningar, om hemmafrudrömmen. En Revolutionary Road för Sverige, en Mrs Dalloway i Örnsköldsvik. Drömmen om det perfekta hushållet, det skinande hemmet, de perfekta festerna.

Att gifta sig rikt var inte den dröm som Maj ville, men blev stadd i. Hennes släkt försvinner allt mer och är knappt mer än en påminnelse om det som varit. Hon är så ensam. Majs arvedel är inte ångest – den är att arbeta i sitt anletes svett.

 

Sista tjugo sidorna i boken är mardrömsrysliga. Hela familjen är i Stockholm för att fira Tomas femtioårsdag. Tomas ska oanmäld hälsa på hypnosdoktor Bjerre. Maj och barnen ska förbereda födelsedagen. I hemlighet.