Vera Lynoe, 2014-04-03

Timotej, gulvivor och klöver växer från bokens nederkant. Omslagets bakgrund är dimmigt gulgrönt och bokens storlek och form får mig att tänka på litterära praliner. Den går enkelt att stoppa i kappfickan, en egenskap hos böcker jag uppskattar mycket. Jag slår upp första sidan och kastas rakt in i en pågående Miss Wet T- shirttävling på en motorcykelträff en sommar i Danmark 1976.

Kontrasterna kunde knappt varit större. Lukten av solvarm hud blandas med stanken av öl och urin. Haschröken ligger tung över åkern som är full av män i skitiga jeans, blänkande motorcykelramar och öltält. På ett bord ligger en kvinna framstupa mellan tomma ölflaskor, till synes däckad, iklädd endast trosor och med orden ”gratis fitta” skrivet över ryggen. Att följa romanens huvudperson, Uffe, känns till en början som att kliva runt i en välarbetad, välgenomtänkt och noga utformad kuliss. Kvinnan på bordet passeras utan att någon vänder sig om, jointar rullas och röks och konserter åhörs utan att någon faktiskt lyssnar. Allt som egentligen pågår utspelar sig inuti Uffe. Men det är svårt att riktig förstå honom, hans tillsynes platta resonemang och något oförklarliga irrande runt i minnenas tunnlar. Pappa Poul, mamma Tenna som bara stack och Valeska, allt sagt och osagt, gjort och ogjort dyker upp mellan ölhävningar och slagsmål, ute bland ängens blommor med kyrkan tronandes i dess ände och på morgonen, i ett kvavt och nerspytt tält.

 

Orden är precisa, meningarna raka, texten är befriande enkel och okonstlad, skygg och full av outtalad längtan. Romanen har endast tre kapitel som vardera är indelade i sidlånga stycken och trots den initiala känslan av att jag endast betraktar det som sker som en anonym åskådare till ett väl regisserat drama kommer jag på mig själv med att tänka, bara en sida till, en till. Och så händer något. Till den inre resan bland minnena från tiden som murarlärling, pappa Pouls försök att få Uffe att vilja göra något annat än att putsa på sin Honda, läggs ett nytt perspektiv. Ett perspektiv med bakgrund i en annan tid och från en annan människas inre. Året är 1953 och personen vi får följa i bokens andra kapitel är Tenna, som lämnade Uffe och Poul, mamman som bara stack. Tenna som före det obegripliga sker aldrig har sovit ensam, Tenna som ser på cykellopp och alltid har ett rött läppstift i sin handväska. Mina initiala tvivel på romanens bärighet har sedan länge suddats ut och jag bär med mig boken i fickan på min kappa för att vid varje tillfälle som ges kunna läsa en sida till.

 

I romanens tredje och sista kapitel drabbas jag av en otäck insikt. Att jag till en början hade svårt att ta till mig Uffe, förstå honom och följa med i hans tankebanor berodde inte på texten utan på det faktum att Uffe är en person jag aldrig träffat, aldrig känt. Mitt liv skiljer sig så fundamentalt ifrån hans, Uffes liv är mig främmande. Fastän jag inte alltid förstår eller håller med honom och även om en del tanketrådar lämnas trassliga så får Uffe och de som står honom nära en plats i mitt hjärta. Gudfar är nämligen en roman som lyckas med det som alla goda romaner bör, den låter mig stå i någon annans skor för ett tag. Låter mig se världen ur ett annat perspektiv, förstå livet utifrån en annan människas verklighet.