Ann Sigfridsson, 2013-12-28

Det är med en känsla av spänd förväntan jag stryker över omslaget till Donna Tartts nya roman ”Steglitsan”. Fortfarande gripen av hennes två tidigare romaner är förväntningarna högt ställda. Romanen är omfattande, nästan 800 sidor. Handlingen rör sig kring en pojke/man och en målning.

Den 13-årige Theo besöker tillsammans med sin mamma av en tillfällighet Metropolitan museum, New York, där de bl a ser Carel Fabritius målning ”Steglitsan” som även i fortsättningen har en huvudroll i romanen. Besöket slutar tragiskt med ett bombdåd som Theo överlever, men modern omkommer. Vid explosionen befinner sig Theo närheten av ”Steglitsan”, medan hans mor befinner sig på annat håll i museet. När Theo vaknar ur medvetslösheten är han förvirrad och blir vittne till en äldre mans död. Theo är knappt medveten om vad han gör och får med sig målningen när han tar sig ut från museet. Theo tar sig hem och väntar på att modern ska komma tillbaka, först ett dygn senare får han veta att modern är död.

Theos svåra situation griper tag i läsaren, han är bara ett barn, skadad, förvirrad och dubbelt skuldtyngd, dels av att ha tagit målningen men också tyngd av skuld över att han och modern befann sig på museet. Och Theo är ensam, pappan är försvunnen och de enda släktingar som finns vill inte veta av honom lika lite som han vill veta av dem.

Berättelsen följer sedan Theos uppväxt, och ”Steglitsan” finns som en röd tråd. Textmassan är omfattande och detaljrik, men berättelsen griper tag och håller kvar. En anledning till det är bokens inledning, den vuxne Theo befinner sig på ett hotellrum i Amsterdam, där han håller sig undan. Läsaren vet därför hela tiden att det kommer att hända något, men inte vad och inte när. Väntan på att det där något ska hända skapar också ett behov av att få veta vad som har hänt , detta håller läsaren kvar i berättelsen tillsammans med det engagemang Tartts genom sina detaljbeskringar skapar  i personen Theo, hur ska han klara sig och vad händer med målningen.

Detaljrikedomen är viktig del i Tartts förmåga att skapa spänningar som hela tiden påverkar mig som läsare.  Min rekommendation är att ge dig hän: läs, njut, plågas och lev med!