Våldets vändkrets möter vi först en barnlös sjuksköterska, som i minnesbilder berättar om hur hon kom till ön Mayotte, det 101:a arrondissementet i Frankrike, utanför Afrikas sydöstra kust i ögruppen Komorerna. Längtan efter ett barn och det faktum att hon inget får, sliter sönder det förhållande hon lever i. När hon så en dag får ett flyktingbarn överräckt i sina händer, för att dess unga moder är rädd för hans ena gröna öga, kan hon inte stå emot frestelsen och tar pojken till sig som sin egen. Men för Moïse, barnet, skaver något när han växer upp, han hamnar mittemellan världar. Ett förflutet som illegal flykting från de närliggande öarna, det gröna ögat som ses som en demonisk symbol, hans ensamstående vita moder. När mamman plötsligt dör ger han sig iväg till slumområdena på Mayotte, som kallas för Gaza, och därifrån går allting bara ännu mera utför. Tidigt får vi veta att Moïse begått ett mord, och i resten av berättelsen nystas det fram varför och hur. En gruvlig, obehaglig och sorglig berättelse om följderna av världens ojämlikhet.

Skrivtekniskt får vi följa berättelsen om Moïse och Mayotte i flera olika jagperspektiv. Mammans, Moïses eget, en biståndsarbetares, polisens, gängledaren Bruce. Jag upplever att de växlande perspektiven ger ett vidgad bild, olika synvinklar belyser olika delar av både Moïses berättelse och om samhället Mayotte, den märkliga situationen att vara fransk mark, men naturligtvis ändå inte. Men det är en utmaning att skriva i flera jag-perspektiv också, att ge röst åt olika karaktärer i jagform, och det är något man kan fundera över då man läser.

Ett intressant element är att vi också får följa mammans och Bruces perspektiv efter deras död. De vet om att de är döda, de följer Moïse som de är sammanlänkade med, de talar till honom även om han inte hör, och tycks kunna se varandra utan att kommunicera med varandra. Ett berättargrepp som införde en form av övernaturlighet i texten, men som jag upplevde ändå inte gjorde den mindre realistisk.