Jan-Olov Carlsson, 2011-04-28

Ola Nilsson tilldelades Norrlands litteraturpris för romanen Hundarna, den första delen i en tänkt trilogi om en by i Norrland. I den andra delen, Änglarna, skildras två unga människor med parallella omloppsbanor i den själsliga nödens universum. Anders är från undertryckt och tyst arbetarklass, medan Anna kommer från betryckt och dekadent överklass. Det är två ensamma och vilsna existenser som i slutscenen träffas i en rälsbuss på väg bort. Eller kanske det är på väg till något som kan liknas vid hopp.

Anders uppväxt har präglats av ensamhet och mobbing. Bristen på socialt umgänge har han kompenserat med ett motorintresse. Han har utvecklat ett absolut gehör oavsett om det är sachsmotorns tomgång eller tändningsproblem i en B 20. I bilen finnar han trygghet och han kör ensam rundan genom byn, förbi macken och fiket. De få gånger han bevärdigas med jämnårigas intresse är när de behöver en fyllechaffis på helgerna.

På Lisas Grillkök sitter han som alltid tyst och för sig själv med en hambugerlunch. Lisa tar initiativ till vänliga samtal som Anders till en början misstror. Men hennes leende och öppenhet tvingar fram en social reflex hos Anders, han trivs i hennes sällskap och han tar varje möjlighet att återvända till Grillköket när det är tomt på folk i lokalen. Deras vänskap utvecklas till en intim kärleksrelation. Den hårt arbetande ensamstående mamman hittar den tillgänglige enslingen i ett desperat behov av ömhet och närhet. Ola Nilsson leder läsaren in i ett bakhåll. Den rara sagan får ett mörkt slut. Svartsjukevansinnet slår till och Anders får ett långt fängelsestraff.

Annas bakgrund är minst lika tragiskt. Hennes mor tog livet av sig när hon var liten och fadern slösar bort familjens rikedomar på utsvävningar och överkonsumtion på dyr whiskey. Hennes relation till jämnåriga är indränkt i sprit och gång på gång upplever Anna förnedringen och utnyttjandet av hennes kropp. Rotlösheten och godtrogenheten går hand i hand. Faders ord, såna som du och jag måste vara omgivna av människor som älskar oss. Annars går vi under, är en exakt beskrivning av deras belägenhet. Och det tycks inte finnas någon som älskar Anna, speciellt inte sedan hennes farmor dog.

Ola Nilsson har en särpräglad ton. Han kontrasterar den råa och grymma verkligheten med en vacker och i det närmaste poetisk där prosa. Varje ord känns avvägd. Texten är effektivt minimalistiskt, kronologin bruten och Ola Nilsson för berättelsen framåt i korta stycken och episoder. Det finns en värme och ömhet till huvudpersonerna. Man får en omedelbar sympati och förståelse för Anders och Anna, samtidigt som deras handlingar och utlevelser är oförsvarbara och delvis oförklarliga.

Mitt i all pessimism och destruktivitet, kanhända frammanad av den norrländska glesbygdens framtidsutsikter, lyser det trots allt upp en strimma av mänskligt hopp när Anna och Anders träffas i rälsbussen på väg bort från samhället där de växt upp. Det är lågmält och trevande. Vi vet inte var slutstationen finns och om den är räddning eller undergång. Ola Nilsson har skrivit en suggestiv roman som löper ut i ovisshet. Det enda säkra är att människan är en komplicerad varelse. Men säkert är också att när den avslutande delen i den fristående trilogin föreligger kommer jag att öppna bokpärmarna med starka förväntningar och stort intresse.