I den kritikerrosade romanen Lila behandlar Marilynne Robinson kärlekens outgrundliga natur. Den unga svarta kvinnan Lila möter änkemannen och pastorn Johan Ames. Eller annorlunda uttryckt: tvivel möter tro, skepsis möter tillit, rastlöshet möter stillhet. Med en ytterst finstämd och väl kalibrerad prosa blir mötet mellan två helt olika personer med totalt skilda erfarenheter och livsförutsättningar till en stor litterär upplevelse.

Inledningen av roman presenterar den kommande huvudpersonen. Ett flickebarn, fyra år gammal, misskött och vanvårdad, tas omhand av ett kringflackande sällskap. Eller för att uttrycka sig mer korrekt; rövas bort, tas olovligen iväg eller kidnappas av kvinnan som kallas Doll. Barnet ges namnet Lila. Hennes bakgrund i övrigt är okänt. Det är amerikansk landsbygd på 20-talet och sällskapet som tar hand om henne är en grupp kringflackande fattiga lantarbetare på jakt efter arbete och uppehälle.

 

Lila växer upp på detta sätt, utan fast tillvaro, ständigt i rörelse. Doll tar hand om och beskyddar henne. Hon lär Lila vad man behöver veta för att överleva i en utsatt position. Det är en hård miljö för ett barn, som blir en ungdom, som blir en vuxen. Doll och Lila kommer ifrån varandra. Det finns några mörka år i Lilas liv innan hon blir pastors John Ames hustru. Lilas liv serveras som bitar i ett ofullbordat pussel.

 

Det första mötet mellan Lila och Johan är inte himlastormande. Det är ett trevande, ett försiktig närmande, närmast ett beskyddande från Johan Ames sida. Det uppstår ingen attraktion utan endast en varm medmänsklighet. Ur detta växer något större. Mot alla konventioner gifter sig John med Lila och de får också en son. I församlingens ögon jämförs Lila med Johns avlidna hustru och mamman till den dotter som inte heller är kvar i livet. Men som goda kristna är församlingsmedlemmarna omhändertagande och kommer med kläder och pajer. I Lilas ögon är de nedlåtande och dömande.

 

Lila är en något av en prolog till Gilead, Robinsons Pulitzerprisade roman om just pastor John Ames i den lilla fiktiva staden Gilead i Iowa. I den berättar han om sitt liv och sin familjs historia i brevform till den sjuårige sonen eftersom han vet att hans dagar snart är ändade. Robinson har en strak trosuppfattning och religiösa temat är explicit. Hon är troende kalvinist och det är inte utan att jag känner igen hennes lågmälda och eftertänksamma prosa i den nederländske författaren Maarten ’t Harts romaner. Flera av hans romaner bär också spår av en kalvinistisk uppfostran och en ungdomstid med fromhet och rigida religiösa tankemönster hand i hand. Till skillnad från Robinson har ’t Hart lämnat tron och den reformerta kyrkans stark monoteistiska uppfattning, men jag kan tycka att Lila har ett släktskap med t.ex. romanen Draken. Detta menat som ett mycket positivt omdöme.

 

Robinson skriver utifrån kontrasternas dynamik. Den åldrade John Ames har en fromhet och absolut gudstro som Lila ställer sig frågande inför. Hon är mer handfast och jordbunden, lite av en skeptiker som vill se bevisen på en gudomlig närvaro i det jordiska livet. Lila läser bibeln med sin egen referensram, John läser den med utgångspunkt att både hans far och farfar var präster. John talar, funderar och frågar. Lila är oftast tyst, svarar dröjande eftertänksamt. Lilas rastlöshet och längtan till sin tidigare frihet ställs mot Johns frid och ro i den lilla stad där han föddes och som han varit så trogen att han i princip aldrig varit utanför stadens gränser. John är 67 år när de möts, Lila 31 år.

 

I romanen Lila har Robinson fångat en osannolik och kravlös kärlek. Den vilar måhända på en bräcklig grund, men för varje sida växer den i styrka och trovärdighet. Lila arbetar i trädgården där John Ames hustru och dotter är begravda och hon ser på sin nyfödde son och känner att han är önskad och älskad, till skillnad mot hennes egen barndom. Någon absolut frid känner hon inte, men väl lycka, trygghet och kärlek.   

 

Robinson skriver med ett långsamt tempo och med ett väl avvägt och vackert språk. Lila är Robinson fjärde roman sedan debuten 1980. Han är en mer kvalitativ än kvantitativ författare.