Jan-Olov Carlsson, 2016-05-12

Det dröjde tio år efter Never let me go innan Kazuo Ishiguro återkom med en ny roman. Då tar han ett ännu längre språng tillbaka i tiden, närmare bestämt 500-talet och en tid då de brittiska öarna hade regredierats efter det romerska imperiets sönderfall. Ett äldre par, Axl och Beatrice ger sig ut på en vandring bland riddare, drakar och demoner för att söka sin son. Begravd jätte kan liknas vid en historisk fantasyroman, men där tyngdpunkten hela tiden ligger kring minnets flyktiga karaktär och med känslan av att Ishiguro säger något viktigt om vår nutid.

Det är alltså ett medeltida mörker som präglar miljön. De städer och de sociala kluster som den romerska invasionen bidragit till har förfallit efter att de romerska soldaterna försvunnit. Kulturen och skrivkonsten är borta. Den ursprungliga keltiska befolkningen av britannier tvingas ge upp landområden till invaderade saxar, angler och jutar. Det är också den tid som brukar kallas riddartiden som inleds när Ishiguro påbörjar sin historia. Legenden om kung Arthur är högst påtagligt närvarande i romanen genom att en åldrande och luggsliten riddare av det runda bordet, sir Gawain förekommer som drakdödare.

 

Nåväl, Ishiguro väljer in inramning som kan förvåna med tanke på sina tidigare romaner, både när det gäller tidsepok och genre. Men i en intervju har han sagt att just vår okunskap om vad som hände under den tidiga medeltiden skapar ett stort utrymme att fylla det med det som behagar och låter också dåtidens okunskap och vidskeplighet ingå i berättelsen.

 

Ändå börjar romanen som realistisk historisk beskrivning av livet och miljön i den by som Axl och Beatrice bryter upp från. De känner sig allt mer ovälkomna då deras krafter inte längre räcker till för att bidra lika mycket till byns gemensamma åtaganden. De bestämmer sig att försöka hitta sin son som av oklara omständigheter lämnat dem och byn. De kan inte minnas varför det skedde.

 

Ishiguro har låtit hela samtiden drabbas av en kollektiv minnesförlust. Orsaken till denna står att finna i andedräkten av hon-draken Querig och endast genom att döda draken kan människornas återfå minnet. I ett sakta tempo färdas alltså Axl och Beatrice genom skogarna och bergen för hitta sonen. De är vänliga och älskvärda med varandras och mot alla de träffar på vandringen. Vänligheten återgäldas, men under ytan råder en annan stämning. De möter en saxisk krigare, riddaren sir Gawain, färjkarlar, onda munkar och folk i andra byar som får dem att ana att något är på gång.  De stöter på troll, drakar och alver. Och äventyret drar ihop till att lösa gåtan med glömskan. Om att få minnet åter.

 

I glömskan finns oförrätterna begravda. Där finns de blodiga krigen och hämndlystnaden. Där finns också de älskandes svek och misstag. Och gräver vi riktigt djupt i det förgångna finns det en ocean av oförrätter att dra upp i ljuset, det må vara på individnivå eller mellan folkslag och nationer. Alltså kan glömskan dimma lindra plågorna.

 

Men minnet kan också hjälpa oss att inte begå samma misstag om och om igen. Vi får en fredligare och lyckligare värld om det finns tolerans för enskilda misstag och om minnet av krigens slakt och vanvett blir en mur mot krigshetsarna. Minnet av förintelsen och folkmorden innebär förhoppningsvis spärrar mot återupprepning.

 

Vad är viktigt att minnas och vad ska vi försöka glömma, eller rättare sagt, lägga bakom oss? Ser man till hur nationalismen, rasismen och högerpopulismen fattat ett stadigt grepp i den politiska utvecklingen, måste minnena av konsekvenserna, hur obehagliga de än må vara, klarläggas. Kazou Ishiguro har måhända spanat in i samtiden och vill med Begravd jätte hålla en appell för fred och tolerans.