Berättelser som människor hört om sina släktingar i flera led bakåt, bygdeböcker som beskriver arbete och liv, protokoll och kyrkböcker om viktiga händelser förvandlar Anita Salomonsson till skön litteratur. Med ett bildspråk som blir till poesi som aldrig svävar fritt utan handfast handlar om pärgräv och skoinköp, mangling och kaffekok.

Den välbeställda familjen Höglander bor på en  länsmansgård i södra Västerbotten. Dottern Klara Sofia är giftasvuxen  och förväntningarna att hon ska gifta sig ståndsmässigt  bärs allra starkast av Kära Mor som lägger all sin kraft på att få omgivningens beundran för sin gård och familj.

Klara Sofia har allt man kan önska sig av en dotter, händig och arbetsam, vänfast och vacker, dock har hon en något spetsig näsa! Med beskrivningen av denna  näsa sår författaren ett frö till oro i berättelsen. Avståndet mellan mor och dotter växer under tystnad och går mot en förödande katastrof när Klara Sofia möter soldaten Lars Larsson Seger. En soldat var inte det parti som föräldrarna  tänkt sig. Men Klara Sofia är bestämd ,  hon förlitar sig på att far, Karl-Olof, ska ge med sig, hon har alltid kunnat linda honom runt sitt finger.

Ytan måste bevaras perfekt, linneskåpet vara  välfyllt  med  oklanderligt blanka och skrynkelfritt manglade lakan och handdukar, festmåltiderna ska bestå av  välkomponerade och rikliga rätter.  Ingen spricka i fasaden tillåts. Känns inte dagens avskalade bilder på hus och hem  igen? Föreställningar  om hur livet ska se ut, som har trängt sig in i våra arma själar och vrår? En strävan som gör oss ängsliga och ofria istället för lyckliga och toleranta.  Kära Mor Armidas ångest för vad andra ska tycka, är lätt att känna igen. Klara Sofia levde på sent 1800-talet, det är bara drygt hundra år sedan, men med nutida företeelser som tvångsgifte och hedersmord  ser vi  parallellerna i vår historia.

Likt de instängda och övervintrande flugorna  försvinner inte problemet,  föräldrarna måste ta till desperata maktmedel. 

Det handlar om svek och kärlek, och att bana sin egen väg, att avvika från den kända stigen, den som liknar en navelssträng som går mellan hem och mangelbod och är väl bekant och upptrampad. 

Den som befarar en dyster eländesskildring ska genast bläddra fram till predikanten Gabriel Natanaelssons underbara frälsning, där Vår herre visar sin gudomliga fullkomlighet i de framgrävda potatisknölarna.  Hela tiden denna lätthet i berättandet.