Livet på en lastbilsfabrik, kan det bli litteratur? Absolut, men om det reduceras till en ren arbetsplatsskildring blir det en rapport istället. Maria Hamberg förlägger scenen för sin senaste roman Drömfabriken till en modern lastbilsfabrik. Med arbetet och arbetskollektivet som ett ankare för berättelsen är det ändå individerna och deras nycker, drömmar och vardagliga bekymmer som ger romanen liv och rörelse. Litteratur med andra ord.

Jag ska säga det på en gång. Jag läser roman överkänsligt och med viss misstänksamhet. För den skildrar exakt den miljö som varit min egen arbetsplats i mer än 30 år, dvs. en modern lastbilsfabrik. Förenklingar och schabloniseringar blir outhärdliga om de går att avslöja med egna erfarenheter. Maria Hamberg består provet, inte minst för att hennes egna arbetslivserfarenheter just handlar om tungt industriarbete, t.ex. SSAB i Luleå och Scania i Södertälje. Kanske är risken större att förhärliga gemenskapen och idolisera vardagens hjältar, men inte heller det belastar romanen.

Persongalleriet är ändå rätt förväntat. Den klassmedvetne och yrkesstolte Gunnar, den till kroppen utslitna medelålders Anna-Greta, den obrydde Svenne, Gunilla som inte accepterar den grabbiga kulturen, Thabo från Gambia, den inställsamme strebern Lill-Lelle, arbetsledaren Lennartsson, uppkomlingen från arbetarleden som pressas från två håll, och några till. Genom dessa går det att illustrera rasism, sexism, översitteri, verklighetsflykt, men också mänskliga kval och lidanden, likväl som solidaritet och medmänsklighet. Ungefär vad man kan förvänta sig från en manligt dominerad industriarbetsplats.

I någon mening schabloner, och det hade förblivit så om inte Hamberg lyckats komplettera deras roller på fabriken med en annan sida. Karaktärerna fördjupas och blir intressanta av att vi får lära känna dem på ett sätt som inte framträder i relationerna på jobbet. Och här uppstår en intressant dynamik. Arbetsgemenskapen är ofta stark, men också ytlig. Hur nära och förtrogen är man med de människor som man faktiskt umgås med under den största delen av sin vakna tid på dygnet? Eller är det kanske också räddningen – att det finns en viss distans mellan arbetet och arbetskamraterna och det mest privata.

Gunnar bär på en hemlighet, Anna-Greta förtärs av oron för sin relation med maken, Svenne drivs av en ständig iver att komma från fabriken, Thabos upplevelser av vardagsrasism blir outhärdliga för fler än honom själv, Gunillas kärlekshistoria med en man på andra sidan jordklotet går inte att lösa, osv, osv. Maria Hamberg förstår att en ”rapport” från fabriken, med de relationer och konflikter som uppstår där, inte räcker till. Vi är trots allt något mer än arbetsvarelser. Kollektivet består av individer.

En viktig förtjänst med Drömfabriken är att den lyfter fram industriarbetets villkor och avslöjar myten om ”drömfabriken”. Romanens titel är genial. Den externa bilden av en modern bilfabrik är ofta att den är högteknologisk och robotintensiv med välutbildade och välbetalda arbetare som arbetar med stor egenkontroll. Denna myt underbyggs av egna unika produktionssystem, självförhärligande företagskulturer och medarbetarorientering, kort sagt en ”dröm” för dem som lyckats få anställning. Sanningen är att utvecklingen är den rakt motsatta. Löpande band, kontrollsystem och produktionshets är den vardag och verklighet som bilarbetare upplever varje dag. För att stå med monotonin och underordningen på fabriksgolvet måste man ha förmågan att koppla ifrån och dagdrömma om annat.

Det finns en outtalad fråga i romanen. Hur kan romanens karaktärer finna sig i den inhumana arbetssituationen och tillåta sig behandlas som livegna i förhållande till företaget? Jag tycker att Maria Hamberg på ett övergripande sätt fångar psykologin kring detta. Men osökt leder tanken vidare till fackets roll och betydelse. Maria Hamberg beskriver en misstro från kollektivets sida till de fackliga ledare man valt. De finns inte längre mitt bland medlemmarna i deras vardag. Men i Drömfabriken framställs ändå en hoppfull bild. När det kommer till kritan finns det en medvetenhet om att man är alla är medlemmar i samma klass och att solidariteten, trots uppgifter om annat, inte behöver dödförklaras.

Drömfabriken är ett stycke vardagsrealism. Den är skriven med ett enkelt och effektivt språk och bjuder inte på några direkta överraskningar. Maria Hamberg står på stadig grund, hennes ”research” har pågått i decennier. Romanen kan i någon mening läsas som en hyllning till arbetets osynliggjorda vardagshjältar, skriven med respekt av en av dem själva. På samma gång kan den läsas som ett nästan uppslitande socialreportage om hur alienerat och inhumant fabriksarbetet fortfarande är.