Jan-Olof Carlsson, 2009-09-01

Med intensiv närvaro berättar Per Pettersons om Arvid. Med tillbakablickar från barndomen och ungdomsåren försöker Arvid förstå hur hans liv formats. Han famlar efter en förståelse och relation med sin cancersjuka mor. Hennes reaktion på sjukdomen är att resa iväg till sin barndoms trakt. Arvid följer efter. Kanske kan det förlösa den frustration och ångest han bär på?

Jag förbannar tidens flod handlar om en Arvid som befinner sig i en vägkorsning av sitt liv. Hans äktenskap är i upplösning, hans liv har gått i stå. Bland fyra söner i en vanlig norsk arbetarfamilj var han avfällingen och familjens svarta får. Han valde arbete istället för studier av radikala politiska skäl och han organiserade sig i 70-talets vänster. För detta fick han ingen sympati från familjen. Året är nu 1989, muren har fallit och Arvid är många illusioner och förhoppningar fattigare.

Budet om moderns cancer når honom och han beger sig till barndomshemmet. Den tystlåtna och inbundna modern förvånar alla genom att resa iväg, till sina egna barndomstrakter i norra Danmark. Arvid följer efter, utan att riktigt själv förstå varför. Den fåordiga och något känslostörda kontakten mellan Arvid och moder vittnar om en inre smärta hos dem båda. Arvid vill få känna moderns kärlek men han når inte fram genom hennes pansar. På samma sätt som Arvid brottas med sina föreställningar om livet och dess vedermödor gör också modern det. Deras beröringspunkter är emellertid inte många. Vi får inga enkla svar.

Det blir ingen tårdrypande uppgörelse dem emellan. Tidens flod fortsätter att rinna med dessa två öden i bakgrunden.

Per Pettersons stil ger en känsla av lågmäld eftertänksamhet. Det är inte den yttre dramaturgin eller originalitet som är det bestående intrycket, utan just att förmedla känslor och stämningar som inte nödvändigtvis alltid är rationella och därför mycket mänskliga. Så var det i succén Ut och stjäla häster och så är det även i Jag förbannar tidens flod. Jag förundras över den norska litterära traditionen som kan bära fram så många nutida goda berättare. Per Petterson är en av dessa. För Jag förbannar tidens flod fick han Nordiska rådet litteraturpris 2009 och hans förra bok har översatts till 44 språk. Det var ingen slump!