Som en forsande älv drar berättelsen fram genom flera tidsepoker - häxbränningens tid, vårt sjuttiotal och vår nutid. Platsen är den sammanhållande faktorn. Det är orterna nära Ångermanälven vid det som här kallas Bålberget, där sextiofem kvinnor avrättades och brändes, beskyllda för samröre med djävulen. Therése Söderlind lyckas väl med att knyta samman de historiska händelserna med nutiden, skifta tidspektiv flera gånger och ändå behålla mitt läsintresse fullt ut genom hela boken.

Fyra personer  är bokens berättare.  Jacke inleder, han har precis förlorat sin älskade mamma, blivit lämnad av sin fru och är bekymrad över den dåliga kontakten med dottern Veronica som är 16 år. Jacke funderar över sin uppväxt utan far. Plötsligt vill Veronica forska i sin släkt och Jacke kommer lite närmare sin dotter.

Vi förflyttas till senare delen av 1600-talet genom Malin som var en av de kvinnor som fängslades och fördes till fångkistan beskylld för trolldom, där hon tillsammans med andra väntade på att den Kungliga Commissionen skulle komma och avgöra deras framtid. Malins berättelse ger den fruktansvärda tiden namn, kropp och ansikte och kommer oss nära.

 

Nästa berättarperson är Veronica som vuxen. Hon blev en framgångsrik och självständig kvinna. Nu funderar hon över sitt liv och sina misslyckade  relationer.  Hon  återvänder  till sin barndoms trakter, tar upp släktforskningstråden för att ta reda på  vem som var hennes farfar och framför allt om sitt släktskap med Malin, åtta generationer bakåt.

Den sista berättaren är Olof, ett av de barn som suggererades att vittna mot sin egen mor i häxprocessen. Han har nu blivit mycket gammal, året är 1740. Det är han som i bokens korta inledning sitter och väntar på att få berätta om det hemska. -  Vi är här nu, Olof, det du har att berätta är viktigt att veta för oss också, hur skrämmande och ofattbart det än var.

 

 ”TIDENS TRO DRABBAR MÄNNISKOR” står det som minnesmärke vid  Bålberget,  en sanning som är evig och gäller nu också. Hur lätt är det inte att okritiskt dras med och att förlora sin egen kritiska blick. Den andra meningen på minnesskylten ”KVINNOR DOG MÄN DÖMDE”  påminner om  hur våldet mot kvinnor  idag är ett arv från gamla tider.  Några av romanens kvinnor och barn utsätts för ständig misshandel, det skildras outhärdligt realistiskt men helt trovärdigt. Tidens tro tillät och sanktionerade våldet i familjen.

 

Söderlind kan skapa människor som inte är platta skrivborsprodukter.  Det är nödvändigt, utan en fängslande gestaltning lever inte en berättelse hur intressant intrigen och ämnet än är.  När läsningen rullar på befinner vi i snart i miljön med människorna. Och det handlar om många människor, det blir åtskilliga namn och släktrelationer att hålla reda på. Kanske skulle någon vilja  ha en personlista men jag tycker att det är en utmaning att hänga med. Lite kan man anstränga sig som läsare. 

Jag tippar att  Augustpriset väntar!