Epiken härskar och lyriken har sina trogna läsare. Men dramatiken som skönlitteratur känns som en marginalföreteelse för en liten skara entusiaster trots den starka traditionen dramat har i litteraturhistorien. Så synd egentligen, för det är måhända en tröskel för många att närma sig Sara Stridsbergs dramatik. Den förtjänar lika stort intresse och lika många läsare som hennes romaner.

Albert Bonniers förlag har samlat tre pjäser av Sara Stridsberg tryckta i ett mattsvart fint band. Två av dessa har redan framförts på scen. ”Medealand” hade urpremiär på Dramaten 2009, ”Valerie Solanas ska bli president i USA” spelades på Dramaten 2007. ”Dissekering av ett snöfall” ännu inte har uppförts. Det kommer att ske senare detta år, också den på Dramaten.

I ”Medealand” tar Stridsberg sig an temat i Euripides klassiska tragedi Medea. Hon förflyttar handlingen till nutid med obestämbar geografi. Medea är invandrarkvinnan, en asylsökande vars samhälleliga position är den mest utsatta. Hon har fött Jasons två barn och han överger henne ett bättre parti. I vrede och raseri kräver hon sin rätt: - Jag kräver att domstolarna bryter mot lagen för min skull. Jag kräver rättvisa även för kvinnorna. …  Jag vill ha mitt liv tillbaka. Och kan jag inte få det så vill jag ha hans liv. Hjärta för hjärta. Öga för öga. Kön för kön….Medea kastas mellan förhoppning och uppgivenhet, mellan sorg och  hypnotiska drömmande. Mannen, makten överheten står likgiltiga, pekar med handen på porten. Nej Jason är inte likgiltig, han har känslor för Medea och sina barn, men ännu starkare är bevarandet av makten och positionen. I all mening har Medea den moraliska rätten, men inget av den legala. Hennes desperation leder fel, men vem bär ansvaret?

I ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika” omformar Stridsberg temat från Drömfakulteten (som för övrigt fick Nordiska Rådets littearturprios 2007) till en pjäs om Valerie Solanas sista veckor i livet. Sjuklig och febrigt yrande återkallar Valerie personer och händelser i hennes trasiga liv. Är Valerie Solanas en förövare som nästa tog livet av Andy Warhol eller är hon ett offer för manliga maktstrukturer? Är SCUM-manifestets författare politiskt genial eller bara galen? Stridsberg ger inga enkla förklaringar, det är inte det ena eller det andra. Komplexiteten i blandningen av det sociala, det politiska, det strukturella och det personliga fångas i Valerie Jean Solanas bräckliga och eländiga gestalt. Att Valerie Jean Solanas dör som utblottad prostituerad på ett hotell för hemlösa och aids-sjuka medan de moraliska skitstövlarna Andy Warhol och Paul Morrisey når en exklusiv kultstatus är mer än en tillfällighet.

”Dissekering av ett snöfall” är den senaste pjäsen och alltså inte uppsatt på scen ännu. Temat om Konungaflickan som inte tror på äktenskapet och förvägrar riket en arvinge är så rätt i den monarkihysteriska samtiden att bara det är skäl nog för att uttala sig positivt om pjäsen. Men det är inte monarkins vara eller icke vara som är Stridsbergs första intresse. Avvikelsen från den förväntade normen av kvinnlighet är tacksamma att åskådliggöra med hovet som fond.  Att det finns paralleller med drottning Kristina i Stridsbergs konungaflicka är uppenbart. Den queera prinsprinsessan har uppfostrats för att vara självständig och tankeinriktad, stark nog för att kunna leda ett rike. Men när konungen är död och maktordningens framtid ska säkerställas måste kvinnligheten återskapas och infångas. När Konungaflickan vägrar och abdikerar är det inte endast från rike och krona utan också från kön och normativ kvinnlighet. En självklar kurslitteratur till kursen om makt och kön.

Tre pjäser om tre kvinnor som vägrade att bli låst i patriarkatet. Se stred och de förlorade. Men man blir inte krossad eller desillusionerad av Stridsberg dramatik. Kraften i texterna kan omvandlas till explosiv energi. Steve Sem-Sanberg har skrivit ett uppskattande efterord. Det är bara att instämma.

Sara Stridsberg har nått en litterär status som få författare i sin generation. Jag tror att det är en kombination hennes särpräglade språkliga uttryck, den underliggande känslointensiteten i ett återhållet uttryck och hennes konsekventa beskrivning av genus och könsmaktsordning.