Sven Teglund, Siris son, har gjort ett urval och publicerat denna dagbok skriven av en äldre kvinna i slutet på hennes liv. Förteckningen över vilka som ringt, vad hon ätit, virkat, sett på tv, vilka som hälsat på - men framför allt hennes oro och hennes böner, som blir intensivare ju äldre hon blir - är ömsom långsamma, ömsom drabbande, och på det stora hela en finstämd skildring av vardag och ensamhet. Dagboksinläggen är uppställda som dikter, med orginalstavningar och förkortningar, och mot slutet en hel del upprepningar. En efter en går de bort, hennes vänner och bekanta, hamnar på ålderdomshem, husen säljs, livet förändras. Svårast drabbar döden av hennes syster Rut, i dagboken kallad Moster Rut, som varit hennes största stöd.

et är makabert, måhända, men det jag tyckte bäst om att läsa var den senare delens inlägg, efter den första proppen och då hon flyttat till ett serviceboende. Det är då upprepningarna börjar och bönerna blir mer och mer intensiva. Jag ser likheter med kvinnor som finns eller funnits i mitt liv, och känner en stark ömhet och vördnad inför denna skildring av ett ensamt liv.
Att ge ut dagboken ser jag som en kärlekshandling av hennes son, vars akvareller av hennes spetsdukar också finns med i boken. Ett enkelt, litet liv, kanske man kan känna. Jag önskar att jag fått samtala med henne, lära känna henne, jag får känslan av att hon bär på mer tankar än de som nedtecknas i hennes dagbok.
Egentligen säger jag kanske: jag önskar att jag lärde känna hennes representanter i mitt egna liv. Ensamheten i ålderdomen är svår. Jag får genast lust att se till att mina egna föräldrar får plats hos mig när de blir gamla. Det gamla sättet att leva, då den äldre generationen delade boende med den yngre, vuxna ? är det inte mer humant? Kanske inte för tätt inpå, alla vill ju leva sina egna liv, ha sina egna platser. Men att man finns där för varandra, skingrar ensamheten?

Det är makabert, måhända, men det jag tyckte bäst om att läsa var den senare delens inlägg, efter den första proppen och då hon flyttat till ett serviceboende. Det är då upprepningarna börjar och bönerna blir mer och mer intensiva. Jag ser likheter med kvinnor som finns eller funnits i mitt liv, och känner en stark ömhet och vördnad inför denna skildring av ett ensamt liv.

Att ge ut dagboken ser jag som en kärlekshandling av hennes son, vars akvareller av hennes spetsdukar också finns med i boken. Ett enkelt, litet liv, kanske man kan känna. Jag önskar att jag fått samtala med henne, lära känna henne, jag får känslan av att hon bär på mer tankar än de som nedtecknas i hennes dagbok.

Egentligen säger jag kanske: jag önskar att jag lärde känna hennes representanter i mitt egna liv. Ensamheten i ålderdomen är svår. Jag får genast lust att se till att mina egna föräldrar får plats hos mig när de blir gamla. Det gamla sättet att leva, då den äldre generationen delade boende med den yngre, vuxna ? är det inte mer humant? Kanske inte för tätt inpå, alla vill ju leva sina egna liv, ha sina egna platser. Men att man finns där för varandra, skingrar ensamheten?