Jan-Olov Carlsson, 2010-02-08

Dragspelarens son av Bernardo Atxaga är en sammansatt och utvecklad episk roman om kulturell och språklig identitet, om fascismens kväsande av den baskiska nationalismen, om motstånd och kamp i en baskisk by. Men den är också en kärleksförklaring till den baskiska naturen och de vardagliga miljöerna på landsbygden.

Bernardo Atxaga har alltid skrivit sina böcker på baskiska. Under Francodiktaturen var det en tydlig politisk markering. För 15 år sedan läste jag två av de tre tidigare översatta romanerna av Atxaga, Den ensamme mannen och Dessa himlar. I dessa båda romaner behandlar han den baskiska nationalismen med utgångspunkt från ETA-aktivister som ansätts med tvivel och skuldkänslor för de dåd de medverkat i. Ämnesvalet låg nära till hands. Atxaga hade själv en lös koppling till separatiströrelsen ETA på 60-talet men lämnade rörelsen när aktivismen övergick till mord på poliser och bilbomber på offentliga platser.

Nu återkommer Bernado Atxaga med romanen Dragspelarens son, översatt från spanska av Ulla Roseen. Atxaga översätter alltid själv sina romaner till spanska. Denna gång tar han ett mer omfattande grepp. Romanen sträcker sig från 30-talets inbördeskrig, via 60-talets nationella uppvaknande, 70-talets separatistiska aktivism, fram till nuet som måste hantera och bearbeta historiens tragik. Han berättar om dessa omvälvande politiska händelser under fem årtionden med landsbygdens traditioner som utgångspunkt. Bernardo skriver personligt med bakgrund av egna erfarenheter, och med ett känsloregister som har hela den bredd som en engagerad författare förfogar över. Språket är vackert och målande, naturskildringarna mästerliga, och det saknas varken humor eller spänning.

Romanen börjar med att en författare ska besöka en barndomskamrat som flyttat till USA. Vännen är döende och begravning blir det oundvikliga slutet. Det visar sig att barndomskamraten har skrivit på sitt livs historia, son till en dragspelare och själv dragspelare, son till en fascist men själv antifascist. Författarens uppgift blir att redigera sin väns självbiografi. Det är den som utgör den egentliga handlingen i romanen och i vilken den fiktive författaren själv spelar en viktig roll. Jag blir tilltalad av den skickligt utarbetade kompositionen som på ett elegant sätt förbinder nutid med det retrospektiva och fångar karaktärernas förändrade roller i livet. Det är också ett elegant sätt att för Bernardo Atxaga att som den verklige författaren, placera sig själv i berättelsens sammanhang, utan att vara direkt självbiografisk.

I byn Obaba lever byns ungdomar ett relativt bekymmerslöst liv. Det är 60-tal och Francodiktaturen har ett starkt grepp över samhället. David Imez, 15 år gammal, läser för förta gången en bok på sitt modersmål. Språket är i praktiken förbjudet av Francoregimen och det blir den första impulsen till hans politiska uppvaknande och en krypande insikt om fascismens övergrepp på det baskiska folket. Han misstänker också att hans far varit inblandad i morden på några vänsterintellektuella bybor under 30-talet. När David ska spela dragspel på invigningen av ett monument över inbördeskrigets falangistiska offer, håller han sig undan och gömmer sig under ett golv där Don Pedro lyckades hålla sig gömd undan en säker död 30 år tidigare. En kvarglömd filthatt binder samman händelserna. David slits mellan olika lojaliteter innan han tar ställning. En splittrad lojalitet till ungdomskamraterna som utvecklas åt olika håll i det starkt polariserade samhället, en splittrad lojalitet till familjen p.g.a. misstankar om faderns fascistiska förflutna. Temat lojalitet/svek är som alltid en kärnfråga för Atxaga. Händelser som utspelar sig i byn, inte minst att hans vän torteras till döds av Guardia Civil, leder honom in i en politisk aktivism för den baskiska saken. Det blir en kortvarig aktivism. David och hans kamrater blir förrådda och döms till fängelse. David lämnar Spanien och börjar ett nytt liv, han återvänder aldrig, men har heller aldrig lämnat Baskien.

Centralt för Atxaga är baskiskan, ett isolatspråk som utövas av ungefär en miljon människor. Språket är det mest påtagliga för den nationella identiteten och i roman förkommer många utryck och ord för att påminna om språkets betydelse. Dragspelarens son är en vacker och finstämd roman på svenska. Hur ska det då inte vara att läsa den på baskiska?