Maja Lundgrens Mäktig Tussilago är en bok som är annorlunda och som skiljer sig väsentligt från hennes tidigare Myggor och tigrar. Och det gäller både form och innehåll. Prosa och poesi blandas här sporadiskt, tidsperspektivet varierar ofta och ibland i tvära kast. Stilen gör berättandet spännande och spänstigt och korresponderar skickligt med innehållet.

Huvudpersonen Oscar Riktelius är en ung pappa som försöker vara så rätt och riktig, jämställd och präktig att han till slut bryter samman. Han har bjudit in sina gamla vänsterintellektuella vänner till en återföreningsfest men innan festen inträffar lämnar hans fru Katarina honom och tar de två barnen med sig. Hon vill inte längre vara med om den pågående klassresan neråt, hon vill ha en aning av lyx, ”ett rödhårigt liv” och inte en välgörenhetsget i födelsedagspresent. På festen försöker Oscar hålla en fasad bland vännernas ”tjattrande triumfvirvlar” men kollapsar och hamnar hos psykdoktor Mister Hur-Var-Det-Här-Då. Under terapisamtalen för Mister HVDHD anteckningar och det gör även patienten Oscar. Det rubbar psykiaterns auktoritet, skaver på frågan om normaliteten och ger ingen självklar vi och dom känsla mellan sjuk och frisk. Maja Lundgren är bra på att berätta med fyndiga ordkonstruktioner och träffande uttryck, karaktärerna beskrivs på ett slagfärdigt och ironiskt sätt. För dem som rör sig ibland Stockholms litterära vänster går det säkert att identifiera verkliga förebilder. I boken används gamla versmått, grekisk mytologi och kaosteori för att beskriva Oscars liv och sammanbrott. Kolibriernas vingslag i form av farfar missionärens misslyckade Afrikaresa finns med som en pusselbit. Men pusslet blir aldrig färdigt, Oscar smiter från sin psykdoktor och vi står undrande kvar.