Detta är utgångspunkten: Kärleken i Julia Anderssons liv är en lätt maskerad självbiografisk roman skriven av Åsa Moberg som när romanen skrevs i början av 70-talet var en ung och radikal feminist. I det perspektivet är det en ganska märklig läsning och en intressant tanke infinner sig: Hur skulle Åsa Mobergs roman ha mottagits om den hade förlagts och kommit ut då den låg färdig som ett mer eller mindre färdigt manus?

Man kan bara gissa, men i den politiska radikala miljön som den delvis beskriver hade den med stor sannolikhet ha kritiserats för det småborgerligt individualistiska perspektivet. Och knappast skulle aktivisterna i kvinnokampen ha jublat över beskrivningen av en ung kvinnas kärlek och åtrå till en rik, medelålders och gubbsjuk man med makt. Romanen kom att stoppas ner i byrålådan i närmare 40 år.

Kanske fanns det andra skäl till att boken aldrig publicerades i närtid till när den skrevs, men det ligger nära till hands att ana en självcensur av en ung och samhällsengagerad vänsterdebattör. Att den gavs ut lagom till 8:e mars 2011 är däremot inte så konstigt. Dels kastar romanen en intressant sken över tiden för de stora samhällsdebatterna, ideologiernas uppvaknande, kvinnoradikaliseringen, humanisering av kriminalvården, kollektivboendet, osv. Istället för ett hånande och förlöjligande av 70-talet som ofta har gjorts i efterhand är det ett tidsdokument skrivet i nuet. Och dels problematiserar romanen frågan om traditioner, identitet, kön och makt. Kampen för jämställdhet och kvinnofrigörelse är på samma gång tidlös som den givetvis är tidsanstruken. Det självklara behovet är lika stort nu som då. Men i fråga om form och innehåll har tiden och utvecklingen satt sina spår. Utifrån dessa båda perspektiv blir Kärleken i Julia Anderssons liv något mycket mer än ett nostalgiskt tidsdokument.

Romanens Åsa Moberg, Julia Andersson, är en ung, självständig och framgångsrik textilkonstnär. Hon får en framträdande roll i den pågående samhällsdebatten runt förlegade kvinnoidel och konservativ modeindustri. Åsa är attraktiv och uppvaktad men gör sig otillgänglig genom av vara lojal och trogen den betydlig äldre Rune som hon har ett förhållande sedan tonåren. De har på det hela ett gott liv tillsammans, intellektuellt likväl som sexuellt. De ger varandra stor frihet och umgås i helt olika sociala miljöer. Julia lever ett sunt liv, är ytterst ambitiös och väljer medvetet bort alkohol och fester.

Men livet vore inte livet om det inte känslor ständigt komplicerade tillvaron. Julia blir förälskat i den också betydligt äldre Hubert. I romanen framträder bilden av Hubert med två perspektiv. I läsarperspektivet blir han, föga smickrande, en nästan gubbsjukt uppvaktande playboy med personliga kontakter med landets politiska elit. I Julias ögon är Hubert en åtråvärd, behagfull och intressant personlighet. I efterordet görs det inte någon hemlighet av det faktum att Åsa Moberg hade en kärleksrelation till Harry Schein under den här tiden. Det är alltså den dåvarande chefen för Filminstitutet i romanen får vara chef en för Moderna Museet.

Romanens centrala drama kretsar kring hur den starka parrelationen utsätts för påfrestningar av stark och i det närmaste oförklarligt åtrå. Det saknas rationella skäl, och Julia vägrar länge att ge efter. Skuldkänslor, lögner, svikna lojaliteter bryts mot längtan, lust och passionerade känslor. På det hela taget handlar det om hur svårt det är att vara människa och att ideal kan frontalkrocka med känslor. Åsa Moberg lyckas förmedla denna kluvenhet och frustration på ett övertygande sätt. Det är en starkt personlig färgad nyckelroman identitet, moral, självrespekt och frigörelse.

Bortsett från själva triangeldramat känns tidsandan romanen riktigt uppfriskande. Resonemangen och diskussionerna kring estetik och politik må vara tillrättalagda i romanformen, men innehållsligt vittnar det om ett engagemang i större och viktigare frågor än de som avhandlas i mycket av den samtida litteraturen. Det är inte utan att jag blir imponeras av romanens mognad med tanke en gång skrevs av en 25-åring.