Jan-Olov Carlsson, 2013-04-20

Pija Lindenbaums roman Plats är lite som Socker-Connys ”med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad”, alltså, med en liten roman kan man slå världen med häpnad. Den svärta och inre destruktivitet som Lindenbaum effektivt och skicklig beskriver känns som ljusår från hennes bilderböckers förtrollande värld. Efter 21 böcker för barn, de flesta hyllade och rosade, tar hon steget till en vuxenroman som slår en med häpnad.

Pija Lindenbaum har valt en namnlös kvinna som huvudperson i romanen. Kvinnan är i medelålder och jobbar på kontor, hon har make och en tonårsson. Ganska ordinärt således. Men det är inget lyckligt liv. Det finns ingen glädje. Med knivskarp iakttagelse beskrivs hur vardagens händelser gnager inom henne och hur olustkänslorna växer inombords. Det finns en yta där inget syns, men i det inre sker en gradvis nedbrytning av hennes självförtroende och ett uppbyggande av självföraktet.

 

En dag tar hon steget fullt ut och lämnar allt. Hon hyr en liten lägenhet och gör sig okontaktbar, ja, hon avskärmar sig fullt ut genom att kasta bort datorn och telefonen. Helt avskärmad från sitt tidigare sociala liv tilltar den neråtgående spiralen mot den absoluta botten av livet. Kvinnan ersätter de mänskliga kontakterna med en hund. Relationen mellan kvinnan och hanhunden är på hennes villkor.  Det är en relation som hon kan dominera och behärska och som alla ojämlika relationer blir den inte sund.

 

Romanen är en kortroman, knivskarp i formuleringar och inga onödiga utvikningar. Orden och texten står i absolut samklang till innehållet. Varje formulering förstärker känslan av att vara instängd, insnärjd och utanför. Hur obehagligt det än må vara är det en hypnotisk gestaltning av en livskris, där man sugs in i det mörka hål som är depressionens och psykosens tillstånd.

 

När kvinnan når livets botten tar det dock inte slut. Det kan finnas en vändpunkt. Och då hörs röster, och skratt och vi ser på varandra.

 

Jag funderar över dubbeltydigheten i romanens titel. En plats kan vara den fysiska platsen, bostaden, jobbet och omgivningen, men också den sociala platsen, eller rättare sagt, platsen i den sociala ordningen och var man befinner sig i det sociala livet, i den sociala rangordningen, i köns- och maktstrukturer, osv. Men Plats! är också kommandot för att få hundar att sitta (och kanske den undermedvetna härskarbefallningen om att inordna sig i och underkasta sig de samhälleliga strukturerna).  Kvinnan inte bara befaller hunden Plats!, den får också ta kvinnas plats.

 

Pija Lindenbaum har skrivit en konsekvent minimalistisk roman. Den är påträngande, berörande och ingenting som bara försvinner efter läsningen. Så tät och inte för en sekund insmickrande för den nya vuxna läsekretsen som författaren vänder sig till.

 

Det är också en liten bok rent fysiskt. Inga uppseendeväckande bilder på omslaget, bara titeln och författarens namn.  Formgivaren Lotta Kühlhorn har så passande försett pärmarna med en strukturerad yta som pälsen på en strävhårig hund.