I romanen Hetta skruvar Ian McEwan till ett inlägg i klimatdebatten. Det är en sylvass satir kring ett ämne som är det allra allvarligaste, förutsättningarna för liv på vår planet. Den odräglige huvudpersonen Michael Beard är både frälsare och förgörare, alltså en värdig representant för deltagarna på klimatkonferensen i Köpenhamn. Faktum är att Ian McEwan ändrade i manus efter fiaskot då världens länder skulle lösa det akuta hotet kring klimatförändringarna. Hetta uppvisar ny sida av McEwan, ett mustigt, kraftfullt och överdådigt språk och en humoristisk ton.

Inledningsvis briljerar McEwan kring den vetenskapliga diskursen. Researcharbetet om kvantfysik, energisystem och annat relevant synes oklanderligt och det finns uppenbarligen ett engagemang och allvar i McEwan val av ämne. I desto mindre, i centrum för romanen står en forskare som knappast kan anklagas för ett helhjärtat engagemang i planeten Jordens framtid. Michael Beard, nobelpristagare i fysik med upptäckten av Beard-Einsein-konflationen, leder ett forskningsprojekt kring takplacerade vindturbiner. Han tror inte ett ögonblick på den idén. Hans vetenskapliga ambition har ersatts med en livsnjutarambition, med frosseri och sex som paradgrenar. Intellektuellt omfattas han av de allvarliga klimatfrågorna, men på det personliga planet är det honom likgiltigt. Vid ett tillfälle förvånas han över sig själv med vilket engagemang han håller ett föredrag om jorden tillstånd och hur han får framträdande representanter för näringslivet att bli oroliga över budskapet. Den insikten stannar bara en bråkdels sekund.

Professor Beards karaktär är alltigenom osympatisk och självcentrerad. Hans närmaste omgivning genomskådar honom, både hans seriösa forskningskollegor och hans fyra före detta fruar. Hans nuvarande femte fru håller på att lämna honom och gör ingen hemlighet av sina älskare. I denna omgivning väver McEwan in ett thrillerartat moment där vi som läsare vet vad som har hänt den döde älskaren, och får följa med i intrigens upplösning. Den amoraliske huvudpersonen är förvisso oskyldig till brottet, men hans handlingar i övrigt gör honom till skyldig till det mesta. Inte minst för stöld av en banbrytande teori om utvinning av solenergi som skulle kunna lösa de framtida energibehoven.

McEwan förlägger handlingen i romanen till olika uttryck för klimatförändringarna. Beard deltar i en vetenskaplig resa till Arktis där en och annan isbjörn fortfarande lever. Han hamnar i New Mexicos solgassande öknar i ett solenergisprojekt. Ingen läsare ska kunna missa huvudspåret, det handlar om klimatet och det politiska och vetenskapliga maktspelet kring lösningen. Och McEwan har en vass udd i sin satir. Forskningsvärldens dubbelmoral ifrågasätts och dess ansvar efterfrågas. Konkurrensen och statusen mellan forskare är viktigare än samarbetet. Likaså gäller för politiker och media. De kommersiella intressena tycks hela tiden vara större är de vetenskapliga och ställer sig i vägen för en gångbar lösning.

Romanens anti-hjälte Michael Beard är överlastad med osmakligheter och ett beteende som ska väcka antipati. Men han är så tragiskt självgod och naiv att man på ett mänskligt sätt inte kan låta bli att tycka synd om honom. Denna komplicerade personlighet, skildrad med psykologisk skärpa, kommer att älskas förbehållslöst av en klok och varm kvinna och deras gemensamma dotter, Catriona. Det är givetvis ingen tillfällighet att dotterns namn härstammar från grekiskan och betyder ”ren, obefläckad”, dvs. som både solenergin och barnets oskuldsfulla moral.

Ian McEwan har sedan den svenska debuten 1979 med Cementträdgården (ny pocketupplaga 2010) skapat en trogen och hänförd läsekrets med sina romaner, ofta finstämda skildringar som behandlar allvarliga problem. Med Hetta tar han alltså ett nytt grepp. Klimatet och energifrågan är förvisso allvarliga problem, men finstämt är knappast ordet. Hetta är en munter läsning i den humoristiska meningen. Det är en tragisk läsning i det allvarliga perspektivet. Vår planet befinner sig på randen till en klimatkollaps. Om inte omedelbara och långtgående politiska beslut fattas om framtida energisystem kommer konsekvenserna att vara oöverskådliga. Om McEwan med satir, ironisk humorn och ett gott skratt kan väcka insikter och öka engagemang är allt väl. Men om satiren inte når fram och skrattet istället blir ett flapp åt dråpligheter och komiska förvecklingar, då skulle han istället ha skrivit en allvarlig roman i ämnet. Jag lutar nog åt det senare, men måste erkänna att McEwan är en god underhållare i den ”lättare” genren också.