Ola Nilssons roman Isidor och Paula är en fri iscensättning av myten om Orfeus och Eurydike i modern storstadstappning. Inspirationen har han tagit av Rainer Maria Rilkes version som också inleder romanen i Nilssons egen översättning. I tre kapitel får vi följa kusinerna Andreas och Elin. De har tagit sig namnen Isidor och Paula efter två hästar som fanns när de tillbringade barndomens somrar tillsammans. Son vuxen stiger Isidor ner i Stockholms underjord och vakar över Elin. Han försöker föra henne från dödens mörker till livets ljus

Med trilogin Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet fick Ola Nilsson ett stort erkännande som en skildrare av avfolkningsbygdens destruktiva nedbrytning av ungdomsgenerationen. I Isidor och Paula håller han kvar samma blick, men i en helt ny miljöbeskrivning. De två kusinerna är sammanbundna av gemensamma minnen, av ensamhet och storstadsalienation.

 

Som tunnelbaneförare stiger Isidor ner i det underjordiska dödsriket. Erfarenheter av deprimerade och desperata människor som hoppar framför framrusande tåg hör till vardagen. Nilsson lyckas fånga den mänskliga tragedin även som ett arbetsmiljöproblem. Alla tunnelbaneförare måste mentalt förbereda sig på put, person under tåg. I det underjordiska tunnelsystemet rusar tågen fram med föraning om dödens närvaro.

 

Isidor utför sitt arbete nästan mekaniskt.  Han kan och vet allt om tågen, tiderna, rutinerna och trafikledningens anrop, men relationen till kollegorna är ytliga. Hans tankar uppehålls desto mer vid Paula. Hon mår psykiskt dåligt och har självmordstankar. Isidor är fast besluten att rädda henne. Så fort han får tillfälle söker han upp Paula i hennes källarrum, men Paula har svårt att ta till sig Isidors kärlek och omtanke. Hon irrar själv planlöst runt i dödsriket. Hon är en potentiell hoppare framför Isidors tunnelbanetåg.

 

I romanens mellankapitel ges förklaringen till Paulas bräckliga tillstånd. Andreas och Elin tillbringar en solig barndomssommar tillsammans med sina ensamstående mammor, de två systrarna, och mormor. I det som borde vara glada skratt, lekar och bad döljs en mörk historia om misshandel. Elin blir misshandlad av sin mamma.  Systern gör tafatta försök att få ett slut på övergreppen men händelserna görs onämnbara av mormoderns och allt det slätas allt över i familjesammanhållningens namn.  När de vuxna sviker blir banden mellan barnen desto starkare. Namnbytet är en flykt från minnena och en gemensam tröstehandling. Men spåren av barndomens övergrepp sitter djupare än att ett namnbyte kan radera det

 

I arbetet som tunneltågförare kommer Isidor ofta i kontakt med de hemlösa och de psykiskt sjuka som söker sig ner i tunnelbanan för att få lite värme i tågvagnarna eller skydd över huvudet. Medan många av kollegorna fnyser av förakt mot dem som bryter normaliteten har Isidor  en stark ådra av medmänsklighet och tolerans. Det humana måste visa sig i praktiken och inte stanna vid den verbala omtanken. De svaga och de mest utsatta måste hålla ihop eller gå under lyder Nilssons profetia. Men likväl som Orfeus inte lyckas föra upp sin älskade Eurydike till de levandes rike, lyckas inte heller Isidor rädda sin älskade Paula tillbaka till ett normalt liv, vad det nu är.

 

Ola Nilsson skriver med ett koncentrerat och starkt mejslat språk. Det finns inga tomma passager, innehållslösa utfyllnader eller måleriska transportsträckor. Med tanke på de ämnen och teman Ola Nilsson återkommande behandlar blir det språkliga uttrycket en förutsättning för autenticiteten. Och där har han skapat något alldeles eget.