Jan-Olov Carlsson, 2009-11-25

Politisk satir i romanform är en vansklig litterär genre. Lena Andersson behandlar religiös fanatism med glimten i ögat och med humorn som motkraft. Skriven med sedvanlig Anderssonsk skärpa och kompromisslöshet men tidvis tenderar historien om terroristledaren Ibn Nilad att bli lite väl överlastad med övertydliga dråpligheter.

Den efterspanade terroristledaren Vladimir Ibn Nilad lämnar den bunkerliknande grottan i Khyberpasset och hamnar i Sverige, närmare bestämt Stockholm,Tensta. Med på resan följer hans fyra fruar och några av de närmaste förtrogna bland terroristerna. Målet för hans nästa terrordåd är att utplåna hela världen så att de rättrogna ska kunna få inträde till Paradiset. En smidig anpassningen till det svenska samhället underlättas av att han träffar en ängel som ger honom det svenska språket. En hejdlös drift av allehanda schabloner av muslimer staplas på varandra och utgör en humoristisk fond för den mer allvarligt syftande satiren över de ädla mål som religionen sägs innehålla och som framhärdas med att alla som inte delar dessa ska utplånas.

Under en vandring i Stockholm innerstad hamnar Vladimir på en teater och hans liv tar sig en vändning. Det är Beckets pjäs Slutspel som gör honom konfunderat och när han dessutom hamnar på talefot med den prostituerade, men självständigt tänkande och intellektuella, Kristina, ja då gungar Vladimir Ibn Nilads världsbilden betänkligt. Hennes kärlek ”jag har konverterat till dig” tvingar honom att efter stor plågan ”han ber tills han är utmattat” att överlämna sig åt medmänniskan bredvid sig.

I striden mellan absurd intolerans och vidsynt öppenhet behöver vi inte tvivla på var Lena Andersson har sina sympatier. Hennes omtalade sommarprogram om Jesus sommaren 2008 och hennes nuvarande engagemang för Humanisterna, antyder att satiren inte ska tolkas mot någon speciell religiös riktning utan snarast ses som ett allmänt fördömande av intolerans och en icke-rationell tolkning av världen som den är.

Trots mina svårigheter med den litterära formen av övertydliga pekpinnar och renodlade karikatyrer går det inte bortse från att Lena Andersson har en sällsynt förmåga att hitta bitska, dråpliga formuleringar och infallsrika resonemang.