Ninni Broms Dahlgren, 2012-04-15

Allt hör ihop – det är det han säger författaren Gaute Heivoll. Han tänker särskilt på historien om pyromanen i byn där han själv växte upp. I hela sitt liv har ha hört om bränderna i byn Finslandet, han minns huset som alltid blev utpekat: Där bodde han, pyromanen! Trots att Gaute bara var några månader, känner han sig delaktig i händelserna under de fasanfulla veckorna i maj 1978. Han vill skriva om det men har svårt att komma igång tills han ser byns människor framför sig i publiken vid en uppläsning långt borta från byn. De tycks tala till honom: Berätta om det, du som är författare. Vad hände egentligen? Han ser Alma, Dag och Ingmann, Johanna och Olav, han ser sin pappa. Det är en fin inledning och ett lockande sätt att knyta ihop då och nu.

 

Det är först vid den tredje branden som man förstår att orsaken inte bara är slarv, en cigarett,
en olyckshändelse. Under den korta tiden inträffar tio bränder innan det efterlängtade
beskedet kommer: Han är fast! Men som läsare vet vi vem han är nästan från början, trots det
löper hela historien på som en thriller.
Det är en noggrann kartläggning av byn, gårdarna och vägarna. Inte förrän jag läst klart hittar
jag kartan över byn, den underlättar överblicken. Människorna beskrivs mästerligt. Tre av
byns pojkar kommer vi riktigt nära. Det är den ljuse, glade, fantastiske Kåre som inte fick
leva, det är Almas och Ingmanns efterlängtade son Dag, älskad av alla, och det är författaren
Gaute själv.
Frågan om varför pyromanen tände på och varför livet blev som det blev besvaras inte. Är
allt en slump, går allt att förklara, kan vi styra vårt öde? I historien om pyromanen får vi
förutsättningarna och händelserna noggrant beskrivna, sedan lämnas vi att fundera vidare.
Gaute Heivoll berättar om sitt undersökningsarbete, återkommer till att han själv var nära där
i babykorgen. Han väver också in berättelsen om sin pappa under deras sista tid tillsammans.
Det är mycket sårigt och känsligt berättat. Ibland är det dock svårt att greppa bokens olika
perspektiv - men allt hänger ju ihop; hur får vi själva reda ut.
Romanen belönades 2010 med Bragepriset, som är Norges motsvarighet till Augustpriset.

Det är först vid den tredje branden som man förstår att orsaken inte bara är slarv, en cigarett, en olyckshändelse. Under den korta tiden inträffar tio bränder innan det efterlängtade beskedet kommer: Han är fast! Men som läsare vet vi vem han är nästan från början, trots det löper hela historien på som en thriller.

Det är en noggrann kartläggning av byn, gårdarna och vägarna. Inte förrän jag läst klart hittar jag kartan över byn, den underlättar överblicken. Människorna beskrivs mästerligt. Tre av byns pojkar kommer vi riktigt nära. Det är den ljuse, glade, fantastiske Kåre som inte fick leva, det är Almas och Ingmanns efterlängtade son Dag, älskad av alla, och det är författaren Gaute själv.

Frågan om varför pyromanen tände på och varför livet blev som det blev besvaras inte. Är allt en slump, går allt att förklara, kan vi styra vårt öde? I historien om pyromanen får vi förutsättningarna och händelserna noggrant beskrivna, sedan lämnas vi att fundera vidare. Gaute Heivoll berättar om sitt undersökningsarbete, återkommer till att han själv var nära där i babykorgen. Han väver också in berättelsen om sin pappa under deras sista tid tillsammans. Det är mycket sårigt och känsligt berättat. Ibland är det dock svårt att greppa bokens olika perspektiv - men allt hänger ju ihop; hur får vi själva reda ut. 

Romanen belönades 2010 med Bragepriset, som är Norges motsvarighet till Augustpriset.