Mor om natten är en biografisk bok om författarens mor, hennes sista tid i livet och den dagbok hon skrivit under sina mörkaste år, som denna bok tar avstamp i. Det är också ett självporträtt, en berättelse om författarens egna alkoholism och tillkortakommanden i livet, som jag ser som en förlängning av den manodepressivitet som modern tycks ha lidit av.

Det är fint att få bilden av mamman genom sonen, det är inte förskönat, han skriver naket om hur de inte haft så bra kontakt, ingen särskilt bra relation, att han inte velat ha hennes dagbok men tagit emot den ändå. Det finns en motvillighet i att skriva om henne, eftersom det också visar sig handla om honom själv; han kan inte blunda för sina egna brister när han kommer närmare sin moder, tvingas undersöka och förstå sig själv. Ändå är den biten utesluten egentligen, det är inget moraliserande, inget "jag borde ha förstått" eller andra kommenterande reflektioner, han berättar. Här kan jag dock sakna en länk faktiskt, eftersom så mycket INTE handlar om "Mor om natten" utan om honom själv, och länken inte tydligt klargörs. På ett plan kan man läsa det som att han tränger sig in i sin egen text om sin mor, att hon inte får tillräckligt med plats i den berättelsen, han tar över. Men den läsningen eller tolkningen gör jag främst för att boken utlovar en berättelse om "Mor om natten", och därför blir avsnittet om hans egna tillkortakommanden inte motiverade, när de nu inte riktigt länkas samman. Till viss del ett brott mot läsarkontraktet alltså, såsom jag tolkar det när jag börjar läsa. Kanske hade det hjälpt om reflektioner över detta hade synts tydligare i texten. Men, lägger man den diskursen åt sidan, är det en stark personlig berättelse, en självreflektion och ett naket betraktande av sig själv och sin mor, som människor.


Bokreflektion av Mina Widding