Mona tänker sig livet som en film. Hon befinner sig i högsta grad i den, men betraktar skeendena utifrån. Det blir lättare att förstå då. Huvudpersonen i filmen är hennes sjuttonåriga autistiska son, Johannes. Han är inte som andra. Det är ingen feel-goodrulle. Med Djurvänner debuterar Anton Marklund med en lågmäld och gripande berättelse om en ung man med autismstörning. Mest drabbas jag av den desperata maktlöshet det måste innebära att inte fullt ut nå kontakt med en människa som står en väldigt nära.

17-årige Johannes avviker från normen. Den autistiska störningen ställer honom vid sidan. Klasskamraterna utnyttjar på ett grymt sätt hans behov av få tillhöra ett sammanhang och Johannes luras till pojkstreck som de själva inte vågar utföra. Det stannar inte vid obetydligheter utan blir till utstuderat djävulskap som får alltmer allvarliga konsekvenser. De vuxna vet inte mycket bättre. Missriktade och ogenomtänkta, inte nödvändigtvis illasinnade, aktiviteter i skolan bygger på känslan att vara utanför och annorlunda.

Romanen utspelar sig i den lilla byn Strömfors strax utanför Boliden, några mil innanför Skellefteå i norra Västerbotten. De sociala sammanhangen, levnadsvanorna och kulturen är stabila mönster kring vilka människorna måste inordna sig. Alla känner till alla, ingen kan passera obemärkt. Att under dessa omständigheter kraftigt avvika från normen, oavsett hur, innebär att stå i rampljuset och med allas blickar riktade mot sig. Man blir känd, omtalad och med förväntningar från den omgivande publiken att leva upp till om man vill bli populär.

Anton Marklund återger Johannes svaga och osjälvständiga röst med erfarenheten av att själv ha arbetat som personlig assistent till en ung man med autismstörning. Som handikapp är det osynligt för blotta öga. Upprepningar och kända rutiner ger den trygghet som Johannes behöver för att klara av den dagliga tillvaron. Förutom föräldrarna är det endast hans morfar som har förmågan att ge honom det. När morfar dör störs rutinerna och jämvikten i och den känsliga balansen blir rubbad. Ännu mer rubbad blir den av att Johannes måste lämna den vanliga skolgången och börja på särskola i Skellefteå.

Minst lika gripande som Johannes situation är föräldrarnas prövningar, utsatthet och frustration som hörs i de växelvisa berättarrösterna. Mona fann kärleken till Lennart vid ett möte där hans sympatiska persondrag gav ett outplånligt intryck. Hon lämnar kantorskarriären, men tar med sig gudstron och flyttar till utkanten av den lilla byn. Oron och de ständiga självförebråelserna för sin otillräcklighet hanterar hon genom att tidvis ställa sig utanför och betrakta händelserna som i en film. Hon kommer aldrig att förlåta sig att hon övergav sin son genom att sätta honom i särskolan.

I Lennart tycks det orubbliga lugnet och den norrländska fåordigheten göra honom immun mot kaoset runt omkring. Men inombords slits han mellan vrede och maktlöshet. Under den kärva ytan är han kärleksfull och obrottsligt lojal med Johannes, ständigt beredd att skynda till hans försvar. I en ordlös diskussion om meningen med livet ställer han sig frågande över den Gud som sänder all djävulskap till människorna.

Ur små och avgränsade fragment uppstår helheten. Vardagliga händelser blir till en stilfull enkel prosa med en ton som förmedlar intimitet och ömhet, men också desperation och vrede. Inlevelsen i föräldraperspektivet är starkt och gripande. Johannes röst låter inte fullt lika trovärdigt och äkta. Men hur kan man veta det? Vardagliga händelser kan komma att betyda så olika beroende hur det avkodas. En överkörd räv och ett grävande i potatislandet, obetydligheter vanligtvis, men det kan också vara starka och outplånliga intryck. Djurvänner börjar och slutar i tragedin, vem är att dömas för det?

Det ligger ett tungt arv i att komma från en liten by i norra Västerbotten och debutera med en roman som också ska fånga det ödsligt och melankoliskt norrländska. Jämförelser med traktens hyllade och uppburna författare lär göras. Anton Marklund har anledning att sträcka på sig.