Med Gå inte ensam ut i natten avslutar Kjell Westö en romankvartett om staden Helsingfors och dess människor. Med utgångspunkt från 60-talets ungdomsradikalisering konstruerar Westö en sinnrik historia om två vänskapstrianglar som sammanlänkas över tid och generation med flera beröringspunkter och överraskningseffekter. Kjell Westös roman handlar om en vilsen generation, om klass och identitet, och med personer och karaktärer som problematiserar den tiden.

Romanens berättare, Frank Loman, ger sig till känna redan från första sidan. Han är född i början av 60-talet och ska återberätta en historia med utgångspunkt i tre vänner födda på 40-talet. Det är tre mycket olika individer som finner varandra i musiken, men som påverkas av 60-talets dynamiska förändringar på olika sätt. Var det inte för Westö lyckats ge ett stort djup i karaktärerna och fånga komplexiteten i 60- och 70-talens uppbrott och ungdomsradikalisering, kanske deras öden skulle kunna avfärdas som klichéer i en tid som i sig självt omges av myter och förenklingar.

De tre vännerna Jouni, Ariel och Adriana bildar en triangel. Jouni och Ariel kommer från trasiga hemförhållanden där kriget etsat djupa spår i deras fäders psyken och mödrarna får försöka hålla ihop familjerna så gott det går. Adriana kommer från en borgerlig medelklassmiljö. De förenas av ett gemensamt musikintresse och en folkpoptrio ser dagens ljus. Gruppen får inget genombrott men det resulterar ändå i en skiva ”Älä käy yöhön yksin” (romanens titel på finska). Jouni, Ariel och Adriana befinner sig mitt på den finska musikrörelsens, hippievågens och politiska radikaliseringens scen. Det är inte utan att likheterna med Birros och Marcimains uppmärksammade ”Upp till kamp” blir påtaglig i bokens första del. Den kraftfulle, tidigare busen från arbetarkvarteren, Jouni orienterar sig mot politiken, medan den veke drömmaren Ariel alltmer sugs ner i drogträsket. Den självständiga och frimodiga Adriana går mot utnyttjande och självutplåning när den sexuella friheten fortfarande var på männens villkor.

Bokens andra hälft är ett tillbakablickande och undersökande från berättarens, journalisten och författaren Frank Lomans, sida. Uppväxt i den fiktiva Helsingforsförorten Tallinge ingår han också i en vänskapstriangel som börjar i ungdomen och fortsätter under 80-, 90- och 00-tal. Förutom hans barndomsvän Pete, finns också Eva som Frank utvecklar ett livslångt och olyckligt kärleksförhållande till. Eva visar sig dessutom vara lillasyster till Adriana. Franks liv utvecklar sig till en förlängning av och samtidigt ett intensivt sökande av vad som egentligen hände kring Jouni, Ariel och Adriana.

Först på avstånd och sedan på nära håll får Frank kontakt med Jouni. Han hoppas att det ska bli nyckeln som blottlägger mystiken som omger den forna poptrion. Jouni framstår som berättelsens egentliga huvudperson, tidvis ohöljt osympatisk kappvändare, tidvis djupt mänsklig och trogen sitt enkla ursprung. I Jouni inryms Westös återkommande teman kring kontrasterna: svaghet och styrka, förhärdning och känslighet, identitet och vilsenhet, uppgång och fall, kärlek och ensamhet. I Gå inte ensam ut i natten granskas 40-talisternas generation under 60- och 70-tal och vidare över till 60-talisternas hela samtid i en sinnrik sammanlänkning av två vänskapstrianglar som har flera beröringspunkter och överraskningseffekter. Det är också en berättelse som i hög grad återger arbetarklassens villkor och förhållanden i Helsingfors under den tiden.

 Westö nystar ständigt i det förflutna. Han undersöker och försöka förstå varför det gick som det gick. I den förra boken Där vi en gång gått genomlyser Westö det nationella traumat efter de våldsamma klasskonflikterna och inbördeskriget i början av förra seklet.  I vådan att vara Skrake berättar han en mustig familjehistoria med utgångspunkt från efterkrigstidens framtidsoptimism, medan familje- och skäktkrönikan Drakarna över Helsingfors fångar samtiden med tonvikt på 80-talets moraliskt betänkliga affärs- och finanskretsar .

Ansatsen i Kjell Westös Helsingforskvartett är lika storslagen som Jan Kjearstads romantrilogi om Jonas Wergeland och den norska samtidshistorien. Och resultatet är lika imponerande. Gå inte ensam ut i natten är en värdig avslutning på en av den samtida svenskspråkiga litteraturens mest storslagna verk. Den breda episka blicken sveper över flera generationer. Romanen har många tidsmarkörer som sätter in berättelsen i ett tidsflöde av samhällsförändringar och politiska händelser. Westö vill berätta att människors karaktärer är alltför sammansatta och komplexa för att låta sig förklaras av enkla mallar som bakgrund, klass och talang, men att våra jag ändå präglas av dessa sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden.

De enskilda delarna i Westös Helsingforskvartett kan läsas fristående