Jan-Olov Carlsson, 2010-04-29

Oavsett om det är Iran, Japan, Australien, USA eller Vietnam har Nam Le ett absolut gehör för platsen och människorna. Han vinklar och vrider betraktandet till ständigt nya och spännande perspektiv. I sju noveller från olika nedslagsplatser på vår planet fångas till synes vitt skilda levnadsöden. Villkoren och förutsättningarna att leva är knappt jämförbara, det mänskliga är sig dock likt.

Novellkonsten tycks ha fått något av en renässans. I Sverige blir Jonas Karlssons senaste novellsamling en storsäljare i novellmått mätt. Kanadensiskan Alice Monroes noveller har uppmärksammats på sistone. Det senaste tillskottet är den hyllade debuten av Nam Le, född i Vietnam, uppvuxen i Australien och bosatt i USA.

Den inledande novellen kan betraktas som en programförklaring för novellsamlingen. I den våndas författaren Nam Le över ett skrivprojekt i författarskolan. Han har avslutat juristyrket, lämnat Australien och landat i Ohio för att förverkliga sina drömmar om att bli författare. Inte helt oväntat har den verklige Nam Le gjort exakt den resan. Han drabbas emellertid av skrivkramp. Flickvännen och lärarna kan inte förstå hans problem, det är väl bara att skriva ner sin vietnamesiska historia, speciellt som den etniska litteraturen befinner sig i högkonjunktur. Han värjer sig intuitivt mot denna begränsning i författarskapet. När hans far oväntat kommer på besök öppnas ögonen för en viktig berättelse, men som han känner sig tudelad inför. På ett genialt skriver den verklige Nam Le in den fiktive Nam Le i novellen så att massakern i Song My och familjens flykt från Vietnam blir berättad för omvärlden. Men ändå inte. Tydligare än så kan inte ambivalensen uttryckas.

Nam Le vill uppenbarligen inte fastna i den kommersiellt gångbara etniska litteraturen som svämmat över sina bredder det senaste decenniet. Han tar istället ett djärvt grepp. Från sin egen utgångspunkt och egna erfarenheter blir novellsamlingen en globalisering av etniciteten till en mångfald mänsklighet. Uppgiften är vansklig, närapå omöjlig. Men resultatet har blivit ett spännande, och i alla hänseenden lyckat grepp som också följer anvisningen i titeln på den första novellen: Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Ursprunget till titeln är ett råd från William Faulkner till blivande författare.

I novell efter novell förflyttas perspektiven. I ”Cartagena” skildras unga sluminnevånare i Colombia som fångas in av knarkmaffian. I ”Hiroshima” hörs rösten från ett barn på morgonen innan bomben. I ”Teheran har ordet” reser en amerikansk kvinna och träffar oppositionella i Iran. Den avslutande titelnovellen ”Båten” är en gripande och smärtsam skildring av de vedervärdiga villkoren som drabbar en grupp båtflyktingar från Vietnam.

Nam Le har gjort ett minutiöst research inför varje enskild novell. Tonen, språket och rytmiken anpassas till omständigheterna och miljöerna. Varje enskildhet är lyckad, helheten ännu bättre. Båten har också blivit en internationell succé. Kritiker har fallit som käglor och superlativen har haglat över Nam Le. Det återstår att se om Båten också når fram till de svenska läsarna och inte bara recensenterna. Hoppas kan man alltid.