Jan-Olov Carlsson, 2014-11-23

En roman om en av den psykiatriska vårdens monumentala institutioner kan knappast vara en lättsam läsning. Och nej – det är det inte. Men heller inte tungsint, svårmodig eller alltigenom svart. I Sara Stridsbergs prosa får även det fula, det svåra och det obehagliga ett vackert skimmer. Genom romanens persongalleri får psykvården ansikten och kroppar, glimtar av hopp tänds och släcks. Dårhusmyten avlivas, patienterna är som vi andra andra, bara mera olyckliga

Stridsberg rör sig i flera tidsplan, men huvudsakligen behandlas tiden då Beckomberga fortfarande var en stor institution, men där den värsta psykiatriska vanvården låg några decennier bakåt i tiden. Det är 80-tal och Jim med smeknamnet Jimmy Darling har tagits in för depression och alkoholism. Han utstrålar en charm som påverkar den närmaste omgivningen, men samtidigt har han en integritet som också ger honom en särställning bland patienterna. Tillsammans med den likaledes olyckliga Sabina gör han nattliga utflykter i sällskap med överläkaren Edward till dennes överdådiga fester på Östermalm. Relationen patient-läkare är således inte av den konventionella slaget.

 

Ett annat tidsplan markeras i romanens inledning. Beckombergas sista, och helt institutionaliserade, patient Olof hittas död efter att kastat sig ut från en radiomast. Han orkade inte med livet utanför när Beckomberga stängdes ner.  Olofs öde får bli vittnesbörden för konsekvenserna av psykiatrireformen 1995.

 

Berättarjaget är Jimmy Darlings 13-åriga dotter Jackie som besöker sin far så fort hon får tillfälle. Än rör hon sig i sjukhusparken, än inne i korridorerna och sovsalarna. Beckomberga blir hennes tillflykt på fritiden och även när hon egentligen borde vara i skolan. I en 13-årings ögon är inte Beckomberga inte den farliga platsen med alla galna människor som sitter inspärrade. För henne är Jimmy Darling, trots sin sjukdom och depression, mer närvarande än mamman som for iväg till Svarta havet.

 

Berättarperspektivet med en ung människa i en familj med psykiatrisk sjukdom, alkoholproblem och äktenskapligt sammanbrott är knappast något nytt. Men Sara Stridsberg stannar inte vid detta. I detta mentala kaos och frånvaron av trygghet och tillit utvecklar Jackie en tabuöverskridande kärlekshistoria med Paul, vars bakgrund endast här kan antydas som fasansfull. ”Om kärleken är en sjukdom så är Paul den sjukaste människa jag någonsin träffat och jag är rädd att han ska bli botad”. Också i romanen Darling River har Stridsberg behandlat Lolitatemat.

 

I ett tredje tidsplan slutligen är Jackie vuxen och ensam med sin egen son Marion. Jimmy Darling är bosatt i Spanien och de har endast sporadisk telefonkontakt. Hans livslängtan tycks fortfarande vara svagare än dödslängtan. Han vill att Jackie ska vara med honom på slutet, när han går ut i vattnet, för då skulle han inte behöva vara lika rädd. Och Jackie berättar att hon trodde att hon skulle kunna rädda honom, men har som vuxen förstått att det kanske inte går att rädda någon från sig själv.

 

Om människor tycks ha svårt att bestämma sig för att leva är naturen desto starkare på att ge uttryck för livskraft. Beckombergas grönskade sjukhuspark beskrivs i nära på naturlyriska ordalag och det kan knappast vara en slump att Sara Stridsberg tillägnar romanen alla som passerade just sjukhusparken vid Beckomberga under åren 1932 till 1995. Parken blir scenen för romanen långt mer än korridorerna och salarna inne i de stora byggnaderna.

 

Carl E Westmans arkitektiska skapelse Beckomberga beskrivs genom insprängda faktanotiser. Parantetiskt kan nämnas att han också ritade Umedalen som byggdes under samma tid och som också var ett av de största mentalsjukhusen under ungefär samma period.

 

Sara Stridsbergs omisskännliga språk ger romanen om Beckomberga ett drömlikt stämningsläge där det fula blir vackert och människas förblir obestämbar och irrationell.