Jan-Olov Carlsson, 2010-06-07

Fideikommissarie är ett ord som etsat sig fast i mitt minne. Det har varit lite av ett mysterium, men jag har aldrig känt något behov att ta reda på vad innebörden. Tack vare Björn af Kleens avslöjande reportagebok om den svenska adeln och fideikommissystemet står det nu klart att resterna av ett feodalt tankegods finns kvar i det svenska samhället på ett häpnadsväckande sätt.

Den svenska adeln är en försvinnande liten minoritet i samhället och utgör bara ca 2,5 promille av befolkningen. Dess inflytande är mångdubbelt större. Grevarnas och baronernas rikedomar och framförallt innehavet av jordegendomar är sensationellt stort. I Skåne och Sörmland äger de ca 13 % av jorden och sammantaget har den lilla svenska adeln ett jordinnehav som är större än hela Gotlands yta. Den som fortfarande tror att adeln är en utdöende och betydelselös kvarleva från tidigare århundraden bör skyndsamt läsa af Kleens reportage. Adeln tycks vara lika välmående som monarkin och i likhet med kungahusets apanage förser sig lantadeln med medel från det offentliga genom generösa bidrag ur EUs jordbruksstöd.

Kulturjournalisten Björn af Kleen har alltså rest runt bland herrgårdar och slott och träffat adelsherrar och adliga damer. Han intar en respektfull, nästan andaktsfull hållning när han beträder de överdådiga hemmen. Frågorna är raka och direkta, men vare sig retoriska eller insinuanta. Det är slående hur uppriktiga svar af Kleen får. Det formligen svämmar över av självförtroende hos en privilegierad klass som ser sig som förmer. Vare sig de heter Gyllenkrok, Posse, Nordenfalk eller Gripenstedt känner de inget behov av att föreställa sig. En del liknar mest stofila karikatyrer av själva. Andra är slipade politiker och lobbyister. Björn af Kleen kommer in i deras hem, tar del av deras värderingar, hör deras uppfattningar och återger det med livfull prosa.

En sida av reportaget är den sociala beskrivningen av en klass som via fostran på Lundsberg eller andra överklassinternat leder rakt upp i ett samhällsskikt som på något vis står utanför samhället, både i sina egna som i betraktarens ögon. Århundrades nedärvda klassmentalitet tar sig tusen och ett uttryck i vardagens sociala relationer. Af Kleen noterar flitigt.

Den andra sidan är det politiska reportaget. Det är också bokens avgjort starkaste sida. Där avslöjas adelns närmast häpnadsväckande inflytande över den politiska makten, inte minst över socialdemokratins ledning. af Kleen beskriver det som ”att det finns ett slags grundläggande moral som förenar godsägaradel och socialdemokrater: ett förakt för prål och brackighet, en känsla för förmynderskap och patriarkal pliktmoral.” När Göran Persson får ordet deklarerar han stor empati med de blåblodiga ättlingarna. De har minsann inte haft det lätt, menar Persson. Jordägareförbundet, eller Godsägarklubben som af Kleen kallar den, samlar de 500 största privatägda jord- och skogsbruken. Där ingår de mest betydande adelsläkterna tillsammans med de nya kapitalisterna som satsat sina överskott och privata förmögenheter i jordinnehav; Stefan Persson, Lars Ramqvist, Sören Gyll, Anders Wall, Marcus Wallenberg, Carl Bennet, m.fl. Förbundet verkar i kulisserna, betydligt mindre framträdande än LRF, men troligtvis är det den starkaste lobbygruppen som finns i landet. Den nya socialdemokratiska skattepolitiken, med borttagande av arvs- och förmögenhetsskatter, sänkt skatt på arbetande kapital (bl.a. jordegendom), etc. har vunnit stort gillande inom Godsägarklubben.

Så åter till mysteriet med fideikommissarien. På sjuttonhundratalet infördes fideikommissen för att stora gods och egendomar skulle förbli orörda och intakta. Systemet bygger på att den äldste sonen i familjen ärver hela egendomen. Formellt blir han förvaltare över fideikommissen, s.k. fideikommissarie. Syskonen görs arvslösa. Systemet med fideikommiss sätter alltså arvslagstiftning ur spel och hånflinar åt alla jämställdhets- och rättvisetankar. I hela Europa är systemet avskaffat. De borgerliga revolutionerna sopade undan adelsprivilegier som dessa och jordreformer genomfördes. I andra länder har upphävande skett genom lagstiftning. Men så inte i Sverige. Trots att riksdagen antog en lag 1964 om fideikommissen skulle avvecklas, har nya fideikommiss godkänts sedan dess. Besluten har fattats av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Värnandet av ovärderliga kulturskatter sades vara motivet. Jo, jo, säger vi, som genom af Kleens försorg fått en god inblick hur turerna gick vid inrättandet av af Petersens fideikommiss.

Jorden de ärvde är en stor journalistisk prestation. Välskriven, väldokumenterad, inträngande och intressant. Björn af Kleen blev också nominerad till 2010 års Guldspade. Och trots att han inte fick priset har han grävt riktigt djupa spadtag i den bördiga jorden som den svenska adeln ägt och förvaltat i århundraden.

Att Björn af Kleen, sitt namn till trots, själv är dubbelt oadligt är förstås en poäng i sammanhanget.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.