Jan-Olov Carlsson, 2010-10-24

Maria Sveland är tillbaka med en ny roman efter succédebuten Bitterfittan. Att springa är en mörk berättelse om utsatthet, sexuellt våld och svek. En kompromisslös berättelse. Ett ohöljt ursinne över de vuxnas svek blandas med ömhet och inlevelse när Julia och Emmas historia berättas. Maria Sveland viker inte en tum från de två flickornas sida.

Julia och Emma är bästisar med en egen värld av upplevelser. De drar sig undan till ett gömställe i Trädet, avskilt och säkert. Åtminstone skulle de vilja att det var så. Verkligheten är dessvärre både ful och brutal. De måste springa ifrån en blottare som de möter i skogen på väg till Trädet. De springer för att fly och för att rädda sig. Varje springsteg är att behålla kontrollen. Om man stannar blir man upphunnen.

Julia bär på en hemlighet som hon inte kan dela med någon, inte ens med Emma. Men efter en brutal våldtäkt öppnas ett ännu mer ofattbart sår i Julias kropp och själ. Den barndom som betyder så mycket för det kommande livet är skövlat och ödelagt med en brutalitet som får vuxenvärlden att framstå som monstruös. Romanens kärna framträder utan omsvep. Maria Sveland hanterar ämnet med en tydlighet som inte kan missas och med ett engagemang som hon som journalist fått stor respekt för.

Hennes perspektiv är obrottsligt lojal med de två flickorna som befinner sig på väg in i tonåren. Romanens vuxenporträtt formerar sig kring hur man hanterar frågan om svek, skuld och ansvar. Julias mamma Gisela, bryter upp från sitt förnedrande äktenskap med Carl. Hon tar därmed sin dotters parti, när det fruktansvärda är uppenbart. Men fanns inte tecknen långt tidigare? Emmas mamma Annika tar kraftfullt ställning för Julia, hon är furiöst rasande över det svek som är begånget och de sociala myndigheternas tafatta engagemang. Likväl, i hennes egna sociala behov och trösten i rödvinsflaska undergrävs engagemanget. Det absoluta och livsnödvändiga stödet sviktar, både i förhållande till Julia, men kanske mest i förhållandet till Emma som själv hamnar i en psykologisk turbulens. Annikas manliga bekanta förblir skuggfigurer, medan Carl är så bottenlöst vidrig att de mänskliga och psykologiska dragen försvinner.

Kanske driver Sveland romankaraktärerna för hårt. För även om karaktärerna inte saknar trovärdighet individuellt, uppstår ett problem när de staplas bredvid varandra. Den blyga och försiktiga Julia mot med sociala och öppna Emma, den våpiga hemmafrun Gisela mot den själständiga ensamförsörjande Annika, och det manliga förtryckande nätverket med Carl i centrum utan opposition, osv.

Men ändå, mitt i läsningen av Julias öde är det omöjligt att inte bli gripen, förbannad och i en tyst överenskommelse med sig själv lova att aldrig blunda, svika eller överge. De få ljusglimtar som tänds i romanen flämtar svagt och dör ut. Utsatt är också att vara utstött. Förfärliga trauman får oöverskådliga konsekvenser. Utan det viktiga stödet och engagemanget för de utsatta barnen, eller vuxna för den delen, kommer det inte att gå bra. Inte ens när samhället sträcker ut en hjälpande hand för att rädda Julia kan katastrofen undvikas, just för att det verkliga engagemanget och det ovillkorliga stödet inte finns.

Ingenstans i romanen har de vuxna förmågan att hålla blicken still på det som försiggår. Överallt i samhället väljer man att titta åt sidan eller inte låtsas se. Det gäller det sexuella våldet, det gäller könsmaktsordningen. Hur ska unga människors kunna orientera sig i en sådan värld och vilket ansvar åligger föräldrar, närstående och bekanta. Maria Svelands anklagelse riktas hårt mot sociala myndigheter och mot rättsväsendet. Att ta ansvar är att göra uppror mot den ordningen, för annars kommer det att sluta illa. Ingen av oss kan fly undan Svelands uppfordrande fråga: På vems sida står du och vilket ansvar har du själv som vuxen. Inga undanflykter tillåtes.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.