Ninni Broms Dahlgren, 2011-09-15

Sällan har en berättelse haft en sådan jämnt stegrande spänning som Marie Hermansons Himmelsdalen. Med små medel får hon oss att känna ett alltmer påträngande obehag. Och känslan avtar inte utan läsaren leds ut i ett gungfly av bristande tillit till det mesta. Det här är en bok som man inte så gärna släpper förrän sista bladet är vänt. Det är problematiskt att berätta om innehållet utan att avslöja för mycket. Till och med bokens baksidestext tar ifrån läsaren en del av överraskningsmomenten.

Huvudpersonen Daniel Brandt får ett brev från sin tvillingbror Max som han inte har haft så mycket kontakt med, inte ens under barndomen. I en kort redogörelse för hur pojkarna kom att växa upp på skilda håll anas redan trauma och katastrof.

Max som vistas på ett hälsohem i Alperna för rekreation, vill att brodern ska hälsa på honom. När Daniel efter en lång färd kommer till Himmelsdalen associerar jag omedelbart till Marlene Haushofers Väggen. Det är samma instängdhet, känslan av att vara avskuren från allt, utlämnad till det okända långt bort från det förutsägbara vardagslivet.

I boken används berätttargrepp på ett strålande suggestivt sätt; det är tvillingtemat – Max och Daniel är enäggstvillingar, det är också den isolerade och till det yttre sköna och lugna miljön som så småningom visar en helt annan sida, och som en extra krydda de främmande namnen på personer i berättelsen, som Gisela Obermann, Corinne, dr Kalpak. Alltsammans för oss stegvis bort från normaliteten utan någon som helst möjlighet till reträtt. Det handlar om makt och inflytande, om vad som är sjukt och friskt och om sårbarhet hos både individ och grupp när vägarna till kommunikation stängs av. Men framför allt är det en bra och ovanlig thriller med en historia som håller hela vägen.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.