Jan-Olov Carlsson, 2011-09-18

Att läsa Kjell Johanssons senaste roman ”Det var inte jag” är att befinna sig på osäker mark, på en tunn och skör hinna yta som när som helst kan brista. Kjell Johansson kan som få andra författare förmedla känslan av en förnedrande underordning, både som ett pågående skede och dess långvariga konsekvenser. ”Det var inte jag” är ett ypperligt prov på det senare. Den ger en påträngande närbild av de djupa konsekvenser som en misslyckad barndom kan medföra

Romanen utgör en epilog till Kjell Johansson prisade och rosade trilogi som har kommit att benämnas De utsatta: Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2006).

Huset vid Flon skildrar syskonen Einars och Evas uppväxt i Midsommarkransen, någon gång då 40-tal byts mot 50-tal. Socialt befinner de sig samhällsstegens allra nedersta pinne. Pappan är våldsbenägen när han tar till flaskan, vilket också sker alltsomoftast. Men han är också en charmerande mytoman som kan sätta färg på barnens grå vardag med upptåg och glädje. Mamman är städerska, betydligt redligare än sin man och har ärvt ett klassmedvetande från sina föräldrar på övervåningen i huset. I Huset vid Flon finns en episod om ett ingripande av Barnavårdsnämnden och som splittrar familjen för en period.

I Sjön utan namn beger sig Eva, nu utbildad lärare, på ett besök till släktingar på farssidan. Mötet med släktingarna blir en omskakande erfarenhet. Hennes klassresa bygger upp en mur av förakt och motvilja från deras sida, utom hos Axel som hon finner tycke för. Släktingarna lever ut den destruktiva underklassmentalitet som hon själv försöker frigöra sig från.

Både händelsen med familjens splittring och Evas resa till släkten är viktiga för den nya romanen. I ”Det var inte jag” är det återigen Eva som är huvudpersonen. Mamman har nyss dött och damm från uppväxtåren virvlar upp. Eva och Einar har fortsatt att hålla en tät syskonkontakt. Einar vägrar titta bakåt på de förnedrande barndomsåren medan Eva är kvar i bakgrundsproblematiken. Hennes liv är på det hela taget ganska eländigt. Eva brottas med bristande självförtroende, har nervproblem och för stort intag av alkohol. Dessutom börjar det problem med klagomål från elever. Hon kan inte släppa tanken på vad som kan finnas skrivet om deras familj i myndighetsarkiven. Hon beställer ut akten från Barnavårdsnämnden och låter scenerna utspelas på nytt. I akten framgår att det finns en anonym anmälare av pappans misshandel. 

Å andra sidan börjar hennes liv fyllas med mening. Axel har lovat att bryta upp från Skogstorp och komma för att fortsätta den relation som påbörjades vid hennes besök. Hon har väntat och längtat efter gemenskap och ömhetsrelation. Han kommer och han far. Eva tillbringar allt mera tid i vänthallen på Stockholms central. Hennes mentala tillstånd förvärras och gränsen mellan verklighet och inbillning suddas ut.

Ordet epilog för tankarna till en sammanfattning utan egen betydelse. Det är missvisande.  ”Det var inte jag” är kanske ännu starkare och ännu mer övertygande än de tidigare delarna. Tempot och språket nyanserar ett vördnadsfullt och nästan andäktigt porträtt av Eva. Kjell Johansson har något nytt att tillföra den eviga frågan om vad det är som formar en människa. Att romanens utgivning dessutom sammanfaller med debatten om samhällets svek mot de fosterhemsplacerade barnen understryker bara dess aktualitet.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.