Annika Edlund, 2012-01-17

Mara Lee har med sin andra roman, Salome, skrivit en mycket stark ungdomsskildring om Elsa Mo och hennes sällsynt svåra tid i glappet mellan barndom, ungdom och vuxenblivande. Elsas föräldrar är skilda och hon bor med mamma och sin bullersamme styvfar i ett mindre villasamhälle, Ormby i Skåne. Pappan är frånvarande men älskad. Elsas bästavän Veronica är svårt sjuk, troligen döende och detta ligger som ett svårt och hotfullt raster över hela historien.

Mamman och hennes man bestämmer sig för att ta sig an en fosterson, Johannes en tragisk familjebakgrund, hans mamma har övergivit honom, pappan har tagit sitt liv. Men Elsa har inte bett om någon fosterbror. Hon avskyr. Johannes finns men syns knappt. Bor i husets källare, ser på film, läser revolutionära böcker, lyssnar på revolutionär musik. Han fascinerar. Han är underskön, svår och svartklädd och får uppmärksamhet. Både vuxna och unga faller för hans skönhet och intellektuella charm. När han också blir nära vän med Veronica så blir livet än svårare för Elsa. Om hon tog avstånd från Johannes tidigare så hatar hon honom nu.
Elsa vill inte vara hemma, hon vill inte träffa Johannes. Hon undviker också  Veronica. Istället  satsar hon på att bli  ihop med skolans snygging Mikael C, en puckad hockeykille som brottas och hånglar med samma intensitet. Elsa går omkring med blåmärken över hela kroppen, men hon får utlopp för en ilska som hon bär inom sig. Hon är arg på alla och allting.
 
Boken om Elsa är en laddad, oroväckande, suggestiv roman som leker med den skrämmande myten om Salome, Herodes styvdotter som dansar de sju slöjornas dans och som belöning för detta får önska sig vad som helst. Så hon önskar sig Johannes döparens huvud som hon får på ett fat.
Elsa Mo som ett anagram till Salome, dansar också sina danser. Hon dansar för att njuta för att  behärska kroppen, för att betvinga sorgen och och själens obotliga ensamhet. Hon dansar så det biter i köttet. 

Mara Lee har poetens skarpa, sprakande språk. På varje sida finns  meningar som man vill stanna upp vid. Jag slår på måfå upp en sida; ”Jag tar ett djupt andetag. Skakar av mig stendamm, tårtsmulor och sjukdom. En strimma ljus dröjer kvar på den mörka himlen, skälvande likt ett tankestreck.”