Jan-Olov Carlsson, 2012-09-18

En norrländsk tsunami, en vägg av framrusande vatten ödelägger omgivningarna kring Luleälven efter att den mäktiga Sourvadammen brustit. Vilka reflexer utlöser ödeläggelsen bland människorna i vattenmassornas väg? I vilket tillstånd försätter kaoset individerna i? Mikael Niemi utnyttjar katastrofgenren för att undersöka det mänskliga psyket. I ett ursinnigt tempo störtar flodvågen ner mot havet och Niemi håller samma fart i berättelsen.

Det är ett fullt realistiskt, om än inte troligt, scenario Niemi bygger upp.  Dammar har spruckit, t.ex. 1985 när dammen vid Noppikoski brast, men där lyckligtvis ingen människa omkom.  Det har på senare år förts diskussioner om konsekvenserna av att Sourvadammen skulle brista och katastrofplaner för en evakuering av Luleå har också utarbetats. För sådär fyra, fem år sedan fanns en artikelserie i Norrbottens Kuriren om dammsäkerhet skriven av Martin Ezpeleta. I en av artiklarna beskrivs ett scenario som är identiskt med Fallvatten. Ezpeleta följde upp ämnet dammsäkerhet i en Aftonbladetkrönika förra sommaren då frågan dök upp på nytt. Det skulle inte förvåna om Niemi inspirerats av dessa uppgifter.

Det må vara hur det vill med den saken, Niemi följer sina egna vägar i berättandet och gör nedslag i några utvalda individer längs älven. De representerar befolkningen i stort med olika erfarenheter, åldrar, kön och yrken. Är det så att de reagerar på den annalkande katastrofen på samma sätt? Långt därifrån, vilket förstås också är Niemis poäng. Det går inte att förutse hur man reagerar inför det ofattbara. Hjältar agerar rationellt och målmedvetet. Eller är det kanske så att det är det irrationella handlandet som krävs för att vara hjältemodig?

Romanen utspelar sig under den tid det tar för vattnet att släppa hämningarna i Sourvadammen och nå havet. Niemi ger olika vinklar av katastrofen. Han undersöka katastrofen ovanifrån, underifrån, mitt i flödet, framför och bakom. Vincent lyfter med helikoptern och undkommer med en hårsmån. Adolf sitter i sin bil med vattenmassorna ovanför sig och vägrar ge upp kampen om de sista luftmolekylerna. Lovisa sveps med i syndafloden och Sofia utmanar ödet i väntan på att vattenmassor ska nå Luleå. Vid själva dammbristningen löper Barney amok i ett empatilöst tillstånd. Och så vidare

Fallvatten är ingen bred roman kring ett ämne som skulle kunna ges en mängd infallsvinklar och utvikningar kring. Det framgår tämligen omgående att det handlar om individers beteende inför ett katastrofscenario, och att det görs med effektfulla och fartfyllda scener med hög puls. De olika karaktärerna har ingen inbördes relation, de råkar bara befinna sig i vägen för den framrusande vattenväggen som innebär död och förstörelse. Reaktionerna och överlevnadsstrategierna är olika; panik, ångest, hjälpsamhet, egoism, förnekande, avstängning. Själva poängen är att bredden, variationen och oförutsägbarheten i den mänskliga reaktionen, snarare än att borra ett enskilt öde och psyke i botten.

Men själva huvudkaraktären är trots allt ändå naturkraften och naturresursen i den uppdämda vattenkraften. Det går inte att stoppa ett vattenflöde av den magnitud som Luleälven utgör. Rasar Sourvadammen rasar alla hela korthuset och vet vi med säkerhet att detta inte kan hända? Frågan om dammsäkerheten och beredskapen inför en katastrof är långt ifrån obefogad. Katastrof- och dystopigenren har en del likheter med SF. Margret Atwood har i samband med publiceringen av Syndaflodens tid menat att hon inte skriver ren ”science” utan ”speculative fiction” eftersom hon skriver om det som redan har hänt eller skulle kunna hända. Detta gäller numera också Mikael Niemi. Tveksamt är däremot om han efter Fallvatten kan tituleras naturromantiker!

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.