Jan-Olov Carlsson, 2012-10-02

Det mest slående med Stewe Claeson senaste roman är det medvetet mycket låga tempot. Det tog mig en stund att komma in i denna behaglighet eftersom det också krävs att man är mottaglig för långsamheten. Två medelålders män träffas, samtalar och filosoferar i natursköna omgivningar. I grova drag så. Men ändå inte rättvisande för denna tanketäta och kloka roman. Det samhällskritiska innehållet träffar vår samtid hårt. Omtankar, ömsinthet och sinnliga upplevelser ges plats.

Den tjugotredje dikten har placerats i samma romanfack som Bannerheds Korparna. Det känns helt riktig. Båda romanerna skildrar en landsbygd som avfolkas och förlorar betydelse. Det lågmälda och eftertänksamma berättandet är gemensamt, naturen och naturupplevelserna ligger djupt och naturligt inbäddade i sammanhanget.  Men där Bannerhed  tar ynglingens perspektiv tar Claeson den mogne mannens, kanske till och med den övermogne mannen som börjar tappa fotfästet i livet och inte känner sig hemma i karriärism och konsumism.

 

I romanens inledning får vi omedelbart sammanhanget. En deltidsarbetslös posttjänsteman besöker en nedlagd såg. Det är så tyst att tankarna hörs. Mannen, Krister, befinner mitt emellan femtio och sextio och hustrun Siv är söndervärkt och långtidssjukskriven. Barnen är sedan länge utflyttade. Sonen är bosatt i Australien och väntar barn med en kvinna de aldrig träffat. Dottern studerar i Lund och har sitt. Som föräldrar har de inte längre någon större roll, som arbetskraft är de uttjänta och förbrukade, området i Dalarna där de bor har ingen framtid. Så vad är det för liv de genomlider?

 

Vid sågen uppstår en ny bekantskap för Krister. Änklingen Flisa Erik har funnit sig tillrätta i en av sågens byggnader. Han har inrättat ett primitivt arbetsrum där han ägnar sig åt översättning av en kinesisk diktare som levde på 400-talet. En långsamt växande vänskap tar form för de jämnåriga männen som bott i samma trakt under lång tid, men aldrig träffats mer än på avstånd.

 

Flisa Erik bär minnen av sorg som en tung ryggsäck och det sociala livet har krympt till en minimal nivå. Deras första trevande samtal utgår från en anspråkslös dikt av den norske diktaren Olav Hauge.  Försiktigt och respektfullt närmar de sig varandras tankar. De öppnar de sig och delar med sig av förtroligheter om sorgerna, barnen, arbetet och framtidsutsikterna.

 

När Krister plötsligt står inför ett nytt jobberbjudande ställs frågorna om var man hör hemma och vad som är viktigt på sin spets. På en resa till Norge när han ska prövas för det nya jobbet blir den stora behållningen att han hittar ett exemplar av Olav Hauges dagböcker, inte det faktum att han anses väl kvalificerad att ingå i en liten och hemlig organisation som bland annat ska ägna sig åt personövervakning på nätet.

 

Stewe Claeson anlägger en lågmält kritisk betraktelse över vår samtid. Jag uppfattar romanen som ett eftertänksamt resonemang om förutsättningarna för ett rikt liv, om hemmahörighet, om mänskliga och sociala samband, om integritet, om tid att förnimma och känna och om ett samhälle som utelämnats till marknadskrafterna. En filosofisk roman så att säga. Allvaret går det inte ta miste om, men humor och en självironisk distans saknas inte heller. Romanens undertitel lyder: Instruktion för överlevnad.

”Allt som händer när ingenting händer” är en kapitelrubrik som fångar romans idé. Händelserna ligger i betraktarens öga. Stewe Claeson kan hantverket och ser till att det faktiskt händer något när ingenting händer. Läsningen fyller mig med en känsla av sorgmodig optimism och positiv vemodighet, om nu dessa beskrivningar går att förstå. Den tjugotredje dikten är ett lysande exempel på när form och innehåll blir ett.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.