Jan-Olov Carlsson, 2012-11-18

Jag satte mig ned och lyssnade på Moderna Material, Blå tågets riktiga skivåterkomst 25 år efter storhetstiden på 70-talet. Musiken och texterna har samma omisskännliga prägel och sättningen är densamma som på flesta av de tidigare skivorna. En perfekt inramning således när man just ska till att läsa boken I tidens Rififi där tre tongivande medlemmar berättar historier om Blå Tåget.

I tidens rififi återberättar Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson sina respektive minnen och intryck av åren med Gunder Hägg som sedermera blev Blå Tåget. Fast egentligen började det hela som ett avantgardistiskt konstprojekt understött av musik framfört av mestadels ickemusiker som tog form under namnet Gorillaorkestern, alias Tjalles Horisont, alias Sound of Music, och som kunde avlyssnas på konstgallerier och vernissager under andra halvan av 60-talet.

 

Utvecklingen av Blå Tåget gick alltså från konstavantgardism till politisk musik. Författarna har en nedtonad bild av Blå Tågets politiska ambitioner och gärningar, även om Blå Tåget var ett av flaggskeppen inom den politiserade delen av proggrörelsen. Samtidigt kan man i efterhand förstå ambivalensen hos de olika bandmedlemmarna, heterogeniteten, de skilda sociala förutsättningarna, osv som gjorde att Blå Tåget aldrig kände sig kunna leva upp till den politiska roll de tillmättes. Dessutom lades projektet ner redan 1974.  Det är snarare så att ”Staten och kapitalet” har mytologiserat Blå Tåget.

 

Redan på Gunder Häggs första skiva Tigerkaka finns den kännetecknande variationen och bredden på musikaliska influenser. Nylén beskriver hur man prövade och lekte sig fram mellan rock, jazz, swing och kupletter. Improvisationerna skulle det alltid finnas utrymme för. Mottagandet var blandat. De som recenserade själva uttrycket var positiva medan de etablerade musikrecensenterna dömde hårt och hänsynslöst. Kanske var det då Mikael Wiehe uttryckte: det lät för djävligt! 

 

Sångtexter, omväxlande skrivna av Leif Nylén, Tore Berger, Torkel Rasmusson och Mats G Bengtsson, ger Blå Tåget en given plats i den svenska musikrörelsen främsta led. Poetiska, politiska, känslosamma, vackra. Aldrig plakatiga. I ett kapitel berättar Tore Berger om den avlidne Mats G Bengtsson geniala texter. Och Leif Nylén ”Allt var liksom i rörelse” har fått stå som devis för hela 60-talet vid många olika tillfällen.

 

Bokprojektet är inte en kollektiv skapelse. Författarna har gjort en arbetsdelning med olika kapitel kring olika händelser, skivor och turnéer och där Leif Nylén tycks ha varit den drivande kraften med tanke på den mängd material han bidraget med. Det är nog helt rätt tänkt. Blå Tåget var aldrig något sammansvetsat kollektiv under sin aktiva tid, så det är därför naturligt att låta individerna tala istället för att missvisande ge Blå Tåget en och samma röst. Och visst blir det både spretigt och rapsodiskt. Å andra sidan är det också charmen och karaktären av själva fenomenet Blå Tåget.

 

Alltnog, I tidens rififi följer man Blå Tåget inifrån. Det är inga invecklade analyser. Det är rakt upp och ner om bandmedlemmarna, om skivomslagskonsten, om tillkomsten av skivorna och texterna, om turnerandet, om radioprogrammen, om återförenandet och om det slutgiltiga(?) beslutet att upplösa Blå Tåget. Det är en tidsskildring, ett personligt hållet dokument utan anspråk på vare sanning eller vetenskaplighet. Som sådant är det också intressant och läsvärt. Men kanske förutsätter boken någon form av relation till den tiden även om musiken inte gör det.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.