Jan-Olov Carlsson, 2016-11-30

För någon månad sedan vann en engelsk 14-årin flicka ett mål i Högsta Domstolen mot sin far som inte ville låta henne frysas ner efter hennes död. I ett brev till domstolen skrev hon "Jag vill inte dö men jag vet att jag kommer göra det ... Jag vill leva längre ... Jag vill ha den här chansen". Nu befinner hon sig upp och ner i en metallcistern i Arizonas öken, nedfrusen till en temperatur av minus 196 grader. Det är som taget ur Don DeLillos nya roman Noll K.

Kryonit kallas den medicinska teknik som går ut på att frysa ner människokroppar för senare upptining och återupplivning. Tanken är att när återupplivning sker ska det finnas behandling eller andra förutsättningar finns för ett fortsatt liv. Idag finns kommersiella anläggningar för detta  bland annat i USA och i Ryssland. Forskning i ämnet har pågått en tid och på mindre komplexa organismer fungerar metoden. Starka tvivel finns om människokroppen någonsin kommer att kunna tinas upp utan att den dör.

Just detta gör ämnet spekulativt intressant och vidöppet för existentiella och filosofiska betraktelser. Don DeLillo famnar frågan utan övertoner eller överdrifter. Saknar man kunskaper om var forskningen står idag kan romanen uppfattas som science fiction. Noll K håller sig dock i närheten av samtidens råmärken (inte helt) men vid läsningen får man en känsla av befinna sig utanför den. Jag tror att denna overklighetskänsla uppstår i kontrasten mellan den traditionella uppfattningen om döden som livets slut och det som kryokonserveringen implicerar.

I DeLillos roman kallas den anläggning som tillhandahåller tjänsten med kryotisk nedfrysning för Konvergensen. Bakom denna hypermoderna anläggning står bland andra en finansmiljardär vid namn Ross Lockhart. Hans döende hustru Artis har påbörjat processen för nedfrysning. Dit kommer också Jeffrey, Ross son från ett tidigare äktenskap. Jeffrey är vittnet och den skeptiske betraktaren till manipulerandet av döden.

Konvergensen ligger otillgängligt i gammal militäranläggning i någon av de forna Sovjetiska staterna. Miljöbeskrivningen är som scenografiska anvisningar för en sci-fi film av klass: avskalat klaustrofobiskt, underjordiska korridorer, människor som tysta skrider fram i vita rockar, försvinner i bakom stängda dörrar, bildskärmar som visar apokalyptiska scener, etc.

Jeffrey och Ross står långt ifrån varandra på alla sätt. Jeffrey är skeptiskt och kritisk till hans fars liv i största allmänhet, men för brytningen med hans mor i synnerhet. Jeffrey söker svar på frågor som hör till livet, sin egen uppväxt och vad som hände mellan föräldrarna. Ross ägnar sig åt frågor bortom detta. Bland annat vägrar han uttala uttala sin förre hustrus namn. Ross är visionären, Jeffrey den rationelle realisten.

Relationen far/son hade varit omöjlig utan Artis försonande gestalt. Hon står där som länken mellan generationerna, likväl som länken mellan liv och död. Artis nedfrysning kan ses som eutanasi då hon är hjälplöst döende, men när fullt friske Ross senare tillkännageratt han avser att följa efter henne i det kryotiska tillståndet stegras den etiska dimensionen.

I Konvergensen sammanförs avancerad teknik med nyandlig religiositet och sektbeteende.   Don DeLillo tecknar detta med en känsla av kuslighet. Han gör det skickligt och konsekvent. Men det är inte intrigen som för Noll K framåt, det är frågorna. Och DeLillo lyckas hålla samman en historia som rör sig smidig mellan de etiska, politiska och existentiella frågorna som uppstår när vi diskuterar livet under levnaden kontra livet bortom döden.  Kanske är frågan så enkel som att bestämma sig för vad som är viktigt.

1994 injicerade läkaren Raymond Martinot ett medel i sin döda hustrus ådror som gjorde att hennes blod inte koagulerade. Därefter lade han henne i en frysbox i sin källare. När han dog 2002 lade sonen Remy honom på samma sätt i en fryskista. Makabert. Sedan dess har det pågått en rättslig process i Frankrike. Efter att Högsta Domstolen slutligen beslutat att upptining och därefter kremering måste ske har Remy tagit frågan till Europadomstolen.

Jag nämnde kanske inte att Artis i romanen Noll K bär det likaklingande efternamnet Martineau. Det är ingen slump. Det är Don DeLillo.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.