Vera Lynoe, 2017-01-30
Gud hjälpe barnet är Toni Morrisons elfte roman och det är en brutal och smärtsam läsning. Romanen, Morrisons första samtidsroman, kretsar kring Bride och hennes sökande efter svar på varför Brooker en dag bara reser sig upp och går. Vad händer inom oss när allt ställs på sin spets? Och vems fel är det när en mor inte kan älska sitt barn för att det är svart som natten?”Hon var så svart att jag blev rädd för henne” säger Sweetness, mamma till Lula Ann. Sweetness själv är ljushyllt ”med fint hår”, så pass att hon kan misstas för att vara vit. Och så föder hon detta barn, detta kolsvarta barn och hon klarar inte av att amma henne ”det kändes som att ha en hottentott som sög på min spene”. Swettness skäms för sitt barn och barnet kommer längta, ja tråna så mycket efter sin mammas närhet att hon nästan kan njuta av att få smisk och en gång så ljuger hon i rättssalen, hon ljuger en oskyldig kvinna in i fängelse bara för att få hålla sin mammas hand när de går ut ur rättssalen.
Lula- Ann växer upp och blir en framgångsrik affärskvinna inom skönhetsbranschen. Hon byter namn till Bride och klär sig enbart i vitt, hennes skönhet är slående. Bride träffar Booker, en man med en historia minst lika villrådigt våldsam som Brides och de lever i ett förhållande där inga frågor ställs och där således heller inga svar finns. Det går bra till den dagen då Brooker lämnar Bride och försvinner. Bride bestämmer sig för att leta rätt på honom och på resans väg får vi lära känna både Bride och Brooker. Det är två sargade barndomshistorier som nystas upp.
Gud hjälpe barnet beskrivs vara Morrisons första samtidsroman men bär också drag av magisk realism. I samma stund som Bride lämnas av Booker efter att han konstaterat att ”Du e inte den kvinnan jag vill ha” och Bride till sin förvåning hör sig själv svara ”Inte jag heller” påbörjas en kroppslig förvandling. Det börjar med att hålen i hennes öron växer igen och fortsätter med att all kroppsbehåring försvinner, sakta men säkert förvandlas hon till den lilla flicka hon en gång var, Bride blir åter Lula- Ann. Det är Sweetness, Brides mamma, som på sätt och vis sammanfattar en av romanens bärande teman ”Vad man gör mot barn betyder något. Och de kanske aldrig glömmer”.
Texten håller ett högt tempo och vissa partier upplevs nästan hastigt nedtecknade, det är som om 83 åriga Morrison har bråttom att skriva. En del bikaraktärer blir för flyktiga eller stereotypa. Vissa händelser och dramaturgiska lösningar blir på så vis också lidande, de känns nödtvungna och lite ogenomtänkta men i sin helhet är romanen så drabbande att du som läsare lätt förbiser dess brister. Morrisons språk är direkt, ja ocensurerat. Och bildrikt. En del av de bilder hon målar upp är stundom så brutala att jag mår fysiskt illa men angelägenheten i det hon skriver får mig att läsa vidare. Rasismens väsen är ett slemmigt djur, en tung våt filt, ett våldsamt upplopp och en plågsam kraft. Kanske kan vi aldrig bli fria från vår historia tycks Morrison säga, men visst kan vi förändra vår framtid.
Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)
Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.