Jan-Olov Carlsson, 2017-03-22

Mattias Hagberg inleder romanen Syndavittnet i Moskva. Året är 1953. Stalin dör. Romanens berättarjag är en kvinna som före sin tid inom den ryska statsapparaten tjänat som piga hos en fanatisk präst på en ö i norra Ishavet. I hennes erfarenheter ställs det kristna kärleksbudskapet och den socialistiska frihetsdrömmen mot en helt annan praktik. I omslagfliken till romanen står att läsa att det är en första roman i en planerad serie om den lilla människans möte med de stora idéernas ofullkomlighet.

Det är onekligen ett pretentiöst anslag, men redan i sina tidigare idéromaner har Hagberg haft en snarlik ansats. Teorier för samhällsbygge och utveckling kommer i konflikt med humanisms kärna, individens okränkbarhet.  I Rekviem för en vanskapt (2012) handlade det om rasbiologin. I De användbara (2015) gestaltas föraktet mot de svaga i tider av antidemokratiska stämningar. 

 

Större delen av Syndavittnet utspelar sig på en vindpinad och karg ö i norra Ishavet. Området är ryskt, men tsaren har öppnat för bosättningar för dem som vill bygga en framtid i det bistra klimatet. Ön bebos av en grupp norska fiskare, och i en annan bosättning av finländare. Bland norrmännen finns prästen Sakarias som en av de ursprungliga nybyggarna. Till ön och till Sakarias hushåll kommer pigan med en båt från det norska fastlandet.

 

Sakarias blinda tro har under perioder varit en styrka för den lilla kolonin. Varje längre fisketur sker med livet som insats. Somliga kommer aldrig iland. Döden lurar i varje storm.  Behovet av tröst är stor, liksom även av förtröstan. Men livet under dessa naturens extrema förutsättning kräver också anpassningsförmåga, kompromisser och lyhördhet. Dessa förmågor saknas hos Sakarias. Hans religiositet bygger mer på skuld och bot än på kärleken till din nästa.  

 

Nästa skede förebådas av en döende rysk matros som flyter iland. Den ryska revolutionen når ändå ut till det jättelika rikets ytterkanter. Sakarias kompromisslöshet och oförsonlighet kring begravningen av matrosen kommer i konflikt med fiskarbefolkningen pragmatiska och praktiska uppfattning om liv och död. Därtill är Sakarias i hela sin skepnad och livshållning en svuren fiende till revolutionen.  Allianser och roller förändras.  

 

Sakarias går under i den nya tiden. Pigan förs över till fastlandet och en ny resa inleds. Romanen mer antyder än beskriver de nästan fyra decennier som förflyter från att hon slutar som prästpiga och blir en obemärkt översättare inom den ryska statsapparaten. Som så många andra som överlevde utrensningarna under den stalinistiska diktaturen har även hon anammat anpassningens, undergivenhetens och tystnadens strategi.

 

Berättelsen om tiden på ön och vad som utspelade sig där frammanas när kvinnan återfinner Sakarias dagböcker. De har legat bortglömda och aldrig lästa. Sakarias anteckningar vittnar om en känlosamhet som han aldrig förmådde uttrycka. Men även innehåller de en händelse som kom att prägla Sakarias syn på synd och botgöring. Dagboken blev hans vittnesmål.

 

Hagberg beskriver miljöerna och händelserna effektfullt. Det är i princip omöjligt att visualisera scenerna annat ön i svartvitt. Något svar får vi inte om den ständiga kampen mellan det humanistiska förnuftet och de fundamentalistiska och totalitära influenserna. Tyvärr är de senare kraftfullare och politiskt mer gångbara. Det är svårt att bortse från en känsla av pessimism när jag lägger ifrån mig romanen. De stora idéerna som i så hög grad präglat vår nutidshistoria ska mötas av en kritisk skepticism. De lovar mer än de håller.  

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.