Jan-Olov Carlsson, 2018-12-14

Numera är Julian Barnes romaner små till format och sidantal. Desto tyngre väger deras innehåll. De två senaste, Tidens larm och nu Den enda historien är mästerliga gestaltningar av människors inre konflikter. Den enda historien handlar om kärlekens oförutsägbarhet och dess begränsningar. Kring detta för Barnes ett lågmält samtal fyllt av livsvisdom.

Julian Barnes har förlagt historien till 60-talets England. På en tennisklubb sammanförs den 19-årige Paul med den långt mycket äldre Susan McLeod i en mixedturnering. Vem som tar det första steget till kärlekshistorien är inte intressant. Att Susan är den bättre tennisspelaren står dock höjd över all tvivel.

Barnes gör inget försök att uppliva schablonen om erfaren kvinna förför ung och sexuellt oerfaren man. Även om det i bakhuvudet blixtrar till en bild av en ung Dustin Hoffman i Mandomsprovet som har uppvaktas av Mrs Robinson, så är Barnes sätt att beskriva det hela annorlunda. Det handlar om en äkta kärlekshistoria, inte en tillfällig affär från någondera part.

Relationen utvecklas. Peter och Susen väljer att flytta samman. Reaktionen från omgivningen låter inte vänta på sig, Synpunkterna från Susans make och barn, väninnorna, Peters föräldrar och studiekamrater, blir till en brygd starka fördömanden och försiktiga godkännanden.

Det är snabbt uppenbart att det inte blev lycklig kärlekshistoria för evigt. Berättarperspektivet är den åldrige Peter som i ett allt dunklare minne försöker förstå vad som hände och hur förhållandet sakta med säkert bröts ner. Steg för steg ges försök till förklaringar, dock inga fördömanden eller subjektiva ?sanningar? över en, bokstavligt, död kärlek. För Peter blev det ?den enda historien?, trots att han fortsatte ett liv i andra relationer efter Susan.

Att Barnes förlägger handlingen till 60-talet är förstås ingen tillfällighet. Det är en brytningstid. Den äldre generationen (Susan) bär på erfarenheter av krigsåren, stela sociala konventioner och en samhällsmoral präglad av hierarkier. Peters generation är uppfylld av ifrågasättande och uppbrott. Det handlar om en ungdomskultur som aldrig tidigare funnits, kläder, musik och sexuell frigörelse. Även om Peter inte är någon representant för vare sig hippiekulturen eller det starka samhällsengagemanget så befinner han sig ändå under influens av den tiden. I en generationsöverskridande kärleksrelation med kvinnan som den äldre parten under dessa förutsättningar, förstår man vem som har gjort den största insatsen och följaktligen mest att förlora.

Barnes låter relationen söndra under en lång period. Den är bitvis rörande och vacker, under andra faser förskräcklig och ful. Livserfarenhet möter naivitet, passion ställs mot likgiltighet, hopp mot förtvivlan, lycka mot tragik. Självklart är det så. Annars hade det inte blivit någon roman.

Julian Barnes styrka och stora förtjänst är just att beskriva komplicerade psykologiska skeenden enkelt och begripligt. I Tidens larm var detta tydligt och Den enda historien ligger helt i samma linje.  Många av Barnes tidigare romaner har varit lekfulla, för att inte säga spirituella, med en stor språklig spänst och humoristisk ton.

Med tiden har Julian Barnes blivit mer filosofisk utan att ha förlorat några av de tidigare nämnda kvalitéerna Hans romaner vittnar om bred humanism och stor klokskap. För varje ny roman blir tenderar läsningen att bli alltmer njutbar.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.