Ester Henning föds 1887 i den lilla byn Yngshyttan, Värmland. Fadern är en exentrisk predikant, mässande och yvig. Esters mor, bergmannadottern Lydia ”mejslad ur berget, framvärkt ur gruvorna” föder sju barn. Ester är det fjärde barnet och som nummer fem föds den efterlängtade sonen. En bror som kommer att återkomma i Esters vanföreställningar långt efter det att han dött. Hon väntar på honom, men förgäves
.
Tolv år gammal flyttar Ester till Mora där hon arbetar som piga. I Mora bor även Anders Zorn på sin gård med sin fru och sina nakna modeller. Zorn porträtteras som en närmast allsmäktig varelse, en som kan få alla att dansa runt honom och vilja vara i hans närhet. Också Ester är nyfiken, på hans penslar, färger och dukar. Och hon får visa honom sina målningar och han, Kungen av Mora, erkänner att hon har anlag, men tyvärr är färgblind.
Men Ester slutar inte. Hon målar och målar färgrikt, praktfullt. Likt flera av hennes syskon tycks hon ha konsten i blodet. Så skriver Ester in sig vid en konstskola i Stockholm och kommer i kontakt med skulpturkonsten. Arbetar extra som piga på dagarna och skulpterar på nätterna, förvarar lera i klänningsfickorna. Hon arbetar hårt och målmedvetet och på något sätt så går det. Ester skulpterar fantastiska alster och får sina verk tryckta på vykort, ska någon se henne nu?
Men så sker det. Först smygande, med märkliga lukthallucinationer och en obehaglig känsla av att vara förföljd. Snart krockar hennes oro, med full kraft, med verkligheten och hon tas om hand och körs till Katarina sjukhus. Från Katarina sjukhus skickas hon efter ett par veckor till sina föräldrar i Mora. Snart blir dock Ester åter försämrad och hon tas åter in på sjukhus; Säter, Långbro, Solberga och slutligen Beckomberga där hon kommer att leva större delen av sitt kvarvarande liv. Ester placeras initialt på avdelningen för de halvoroliga, snuskiga och slöa. Hon kommer att vara mycket sjuk, men hon kommer också att i långa perioder kunna orka måla och skulptera.
Så kommer äntligen medicinerna; Haldol, Hibernal, Trilafon. De hjälper henne men ingen tänker längre att de ska göra henne frisk. När hon efter många år en dag får gå ut på egen hand går hon ända till Hässelby slott men hittar inte vägen tillbaka. Ett flertal oroade bilister ringer till Beckomberga och en sjuksköterska förklarar för Ester när hon kommer tillbaka att hon måste hålla sig på sidan av vägen. Innanför de roströda murarna levs ett liv och utanför ett annat. Bilden av den gamla tidens mentalsjukhus är en bild av en hel värld, en parallell verklighet. Och utanför den verkligheten vinkar och ler människor som om det vore enkelt att leva.
Jörgensdotter har infogat en rad tidsdokument i romanen som smidigt hjälper läsaren att orientera sig i tiden. Titanic sjunker, Selma Lagerlöf är på allas läppar och polio är en fruktad folksjukdom. Texten löper fram med poetisk lyskraft och romanen upplevs ödmjuk, undrande och mycket genomarbetad. Bilden av Ester är vördnadsfull, för som hon själv uttrycker det ”ingen människa blir sjuk av egen vilja”.
Visst lever myten om den psykiskt sjuka som ett radikalt geni kvar. Fast egentligen finns det inte någon plats i vårt samhälle för de verkligt sjuka. Kanske inte ens bland konstnärerna. Att trots detta skapa ett ickeglorifierande porträtt av en svårt psykiskt sjuk människa och konstnär, och låta denna människa behålla sin integritet, är skickligt.
Drömmen om Ester är en mycket gripande och välskriven bok. Jörgensdotters sätt att sammanfoga orden gör att Ester Henning liksom kliver ut ur boksidorna. Sitter där bredvid dig när du läser, tvinnar kanske sitt långa mörka hår och suckar medan du vänder blad efter blad. Jörgensdotter har gjort Ester Henning levande.
Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)
Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.