Detta skrev jag då jag precis avslutat läsningen av boken, med min tunna blyertspenna på ett den sista vita sidan:

I mångt och mycket handlar denna bok om sorgen över en förlorad storasyster, en som inte fick leva, men vars existens påverkar jaget genom hela hennes barndom och lever kvar i henne. Genom det vita sträcker hon ut en hand för att försona sig med, gestalta den förlorade systern. Det är också en lovsång till det vita och en bok full av hopp som aktiveras av det vita i en slags meditation.

Funderar också på den inte uttalade diskursen om "vithet" kontra annorlundaskap som finns med under ytan. Subtilt, men närvarande, genom att jaget skriver utifrån att befinna sig i en europeisk, "vit" stad. Att också reclaima, återta det vita i någon mån? Det vita är inte bara den diskursen.

Det finns ett vemod, en melankoli i de vita betraktelserna, som tar avstamp i jagets minnen, som en loggbok över minnen som gestaltas genom saker och känslor som är vita. Poetisk prosa, prosalyrik, med ett berättande drag. Drar mig för att använda ordet ?vackert språk? eftersom det känns uttjatat, men det finns en skönhet i enkelheten, stillheten. Många metaforer från havet, från fiskar,  som tex "Längre ut breder de lugna strömmarna ut sig som oändliga fiskfjäll." eller "De tusentals stjärnor som var som saltkorn och vars ljus hade strålat ned i hennes ögon om nätterna (...)"

Det finns ett stråk av kyla, av snö och is. Mina understrykningar är många, och jag antecknade under hela läsningen, en svag blyerts genom hela boken där jag talar med eller svarar texten, ställer frågor till min läsning. På något sätt inbjuder formen mig som läsare, och jag relaterar till egna tankar, minnen.

Genom boken även en serie bilder, som tycks mig gestalta eller frammana en performance i relation till det boken behandlar. En kvinna med olika föremål, textilier, salt, snö. Jag finner ingen förklaring till bilderna, och undrar varifrån de kommer. Om de är skapade av författaren, om de är skapade av jaget, om de är skapade av någon annan utifrån texterna. De tycks mig tagna från ett sammanhang, en händelse, dokumenterande snarare än enskilda konstverk, vilket kanske dess relativa grumlighet i trycket tyder på. Jag föreställer mig, eller önskar kanske, att om de varit enskilda konstverk, en del av verket som är boken, så hade de fått ett bättre tryck, så att jag hade kunnat ta dem till mig på ett annat sätt. Nu försvinner de lite, och det tycker jag är synd, åtminstone i min läsning så skummar jag dem, snarare än läser dem såsom jag läser texten.

Textens olika delar ? Jag, Hon och Allt vitt, det sker en rörelse här. I andra delen får "hon" röst, jag föreställer mig att jaget skriver fram den döda systern, skildrar ur hennes perspektiv. Den sista delen på något sätt svarande mot den rörelsen, och ett slags avsked. Som en memoria, och ett avslut för jaget, att lägga den döda systern till vila.

Men ja, en vacker melankolisk bok med många formuleringar och bilder som kommer att leva kvar i mig.

"Om man kunde kondensera tystnaden och koncentrera den till ett så litet och fast föremål som möjligt, tänkte hon, skulle den nog kännas så här."

Reflektioner av: Mina Widding

Författare: Han Kang
Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park
Förlag: Natur & Kultur

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.