En märklig berättelse som lika mycket handlar om att skriva, söka sin berättelse, om hur den letar sig in i och påverkar ens egna liv, som om själva ämnet, Björnkvinnan, den kvinna som satts i land på en öde ö och överlever under två år. Inte helt själv, inte utan resurser, men ändå, och ilandsatt som ett straff, för otukt, för att hon (troligen) älskade en man som hennes förmyndare inte godkände, om jag har tolkat berättelsen rätt. Och grundberättelsen är både obetydlig, och fundamental. Det jag framförallt tar med mig är berättelsen om att skriva, att vara en skrivande människa, att inte kunna skriva och vad det gör med en, och hennes funderingar om kvinnans position i allt detta, den feministiska funderationen. Mänsklig, undersökande. Och en berättelse om att forska i andras liv, biografisk forskning och om historia och tid och att tänka sig in i hur det var då, från det här tidsplanet. Om relationen till sina barn, framförallt dottern, och om att föda barn.

Det första jag läste av Karolina Ramqvist var Det är natten. Jag hade nog en annan bild av henne innan, men det är något med att tillåtas komma in i en författarens egen kammare, när de berättar om sig själva och sitt skrivande som fungerar helt avväpnande på mig. Jag förstår utifrån deras eget perspektiv, kanske både drivkraften i det de skriver om, och varför, och hur. Ibland kan man behöva den inledningen till ett författarskap, tänker jag. Ändå är det något som fortfarande känns som en mur mellan mig som läsare och författaren Karolina Ramqvist. Jag tror att det delvis är en mur som hon reser själv, och delvis består den av att jag helt enkelt uppfattar att vi tänker olika, känner olika, har olika värdegrunder kanske. I visst. Men jag är en sucker för böcker med metaperspektiv, böcker som låter skrivprocessen finnas med, som handlar om skrivande, och det är just det Björnkvinnan är. En blandning mellan en autofiktiv roman i Knausgårds anda, och en berättelse om skrivprocessen kring det ämne som hon skriver om; berättelsen om kvinnan som lämnats kvar på en ö utanför Kanada på 1500-talet och överlevt.

Björnkvinnan skriver alltså fram sökandet efter denna kvinnas berättelse, och blottlägger både den inre och den yttre skrivprocessen, hur det påverkar författaren. Självbiografiskt, på så sätt, men inte alltomfattande utan i relation till skrivandet och sökandet av denna berättelse.

Ett underligt sätt att berätta kanske? Att historien i sig inte var ?nog?, inte kunde gestaltas, göras till fiktion eller ren biografi, att författaren måstat skriva in den egna processen för att ha tillräckligt att skriva om? Som en brist, betraktat. Eller så vänder man på steken och tänker att det är just det som är det intressanta ? processen.

Jag undrar om det är det som håller på att ske, mer och mer, på det litterära fältet? Är det en brist eller en tillgång? Fler och fler författaren tar med sina egna processer (Hustvedts Minnet av framtiden, tex, Paul Austers romaner, allt Knausgård gör, Hennes ord av Tove Folkesson, Negar Nasehs arbetsdagbok som gavs ut samtidigt med boken Under all denna vinter, finns hur många exempel som helst). Innebär det att författare slutat kunna skriva fiktion? Inte längre kan gestalta, iscensätta, ta med läsaren in i en fantasivärld? Inte längre vill? Eller att läsaren inte vill? Eller att det sätt vi betraktar världen börjar omöjliggöra det, i viss mån? Det blir svårare och svårare att drömma sig bort, medvetenheten om strukturen bakom allt gör att det blir svårt att släppa taget. Jag kopplar det på något plan med att vi inte längre vet vad som är sant och falskt i media, i nyheter, att vi inte kan njuta av de privilegier vi har för att vi vet vad andra betalar för att vi har dem, att vi inte längre med gott samvete kan flyga, köra bil, äta kött för att vi vet vad det gör med världen omkring oss. Är det långsökt? Jag vet inte. Men jag tror att det på något sätt genomsyrar vår världsbild, att det mer och mer känns förljuget att låtsas att man inte är med och påverkar. En effekt av intersektionalitet, reflexivitet? Jag skapar denna berättelse men jag är medveten om på vilket sätt jag påverkar den att bli det den är. Min bakgrund, mina förutsättningar och privilegier, mina erfarenheter, min lott i livet. Och på det planet tror jag att det är nyttigt, att vi gör oss synliga.

Eller så är det bara en ursäkt för att jag själv inte kan skriva på något annat sätt. Och kanske är det en av anledningarna bakom det jag försöker förstå, när jag skriver om andras sätt att blanda in sig själva i det de skriver. Jag vet inte heller varför jag inte kan frigöra mig från min berättelse, skapa en berättelse fristående från min skaparprocess. Jag har svårt för att förlika mig med det, önskar att jag kunde vara mer av en sagoberättare, en fantasiskapare. Men marionett-trådarna sitter alltid kvar, och jag kan inte låta bli att peka på dem, göra dem synliga.

Hursomhelst, så tyckte jag om det, hur det görs i Björnkvinnan. Jag får författarens egen berättelse, hennes liv under tiden hon skrev den, hur skrivandet påverkade henne, drivkrafterna bakom, och jag får berättelsen om den märkvärdiga kvinnan, och det som går att få fram om hennes liv. Vem hon var, varför det som skedde skedde, hur det kan ha varit. Två berättelser i en, och en inblick i författarens hantverk. Kan det bli bättre?

Och "författaren" förresten. Vi kan ha en diskussion om det också. Författaren är såklart också en rollfigur i boken. Inte den bokstavliga biografiska författaren Ramqvist, eller inte bara det, eller inte riktigt det. En representant, men likafullt en rollfigur. Det måste man också komma ihåg.

Bokreflektion av Mina Widding

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.