Temat i denna sonettkrans är uppväxt; det handlar om barnet, den trygga början som luckras upp och blir mer osäker alltmedan barnet växer upp. Redan i den första sonetten anas det svåra, förknippat med havet och symboliserat av Stena Danmarksterminal. Jag tänker på de första radernas plats, som den första platsen som var en gräns; Masthuggstorget, danmarksterminalen, att där går gränsen för vart barnet får gå kanske, eller det område som ringats in som barnets värld. En värld som kommer att vidgas, och inte helt och hållet frivilligt, trots diktens "resten kallas val".

Temat i denna sonettkrans är uppväxt; det handlar om barnet, den trygga början som luckras upp och blir mer osäker alltmedan barnet växer upp. Redan i den första sonetten anas det svåra, förknippat med havet och symboliserat av Stena Danmarksterminal. Jag tänker på de första radernas plats, som den första platsen som var en gräns; Masthuggstorget, danmarksterminalen ? att där går gränsen för vart barnet får gå kanske, eller det område som ringats in som barnets värld. En värld som kommer att vidgas, och inte helt och hållet frivilligt, trots diktens ?resten kallas val?.

Omvärlden händer barnet, i lika hög grad som barnet väljer "Backaplans rök" (branden på diskoteket - https://sv.wikipedia.org/wiki/Diskoteksbranden_i_Göteborg), barnets första möte med en plötslig, grym och oväntad död, ett första möte med en hård verklighet. Barnet möter en ambivalens, en oro i sig själv, och de vuxnas fråga om "vad ska du bli när du blir stor?" går från att vara en möjlighet till ett krav. Barnet vill inte fortsätta på den kravfyllda vägen, vill inte ?bli? något annat än sig själv. Kravet växer till en ångest, en känsla av att "drunkna inuti".

Dock finns en klok mamma, som ger barnet en möjlighet att andas igen, och barnet hittar orden som blir vägen ut. "så fann jag orden och la dem i dess grav / så fann jag hela världen i en lärosats / de platser inom mig som inte översatts / jag gav dem namn: fuckface, miffo, framtid, hav". Barnet finner orden, och göteborgskravallerna (https://sv.wikipedia.org/wiki/Göteborgskravallerna)får stå som en symbol för den vrede över världen som manifesteras, utloppet i upploppet, som barnet föredrar framför de vuxnas cyniska bild ? ?sanningen en båt? som i dikten blir en kapsejsning. De "vuxnas" metoder duger inte till.

Barnet upplever en känsla av att vara fel i världen, att vara obekväm, "allt jag kan vara är att vara till besvär / för stor för min ålder, för liten för det här". I sonettkransen står havet för vuxenvärlden, omvärlden, den oregerliga och omöjliga att bemästra. Havet dånar omkring barnet, omkring barnets "oss", hennes krets. Och barnet växer upp, överbryggar de sista staketen in i vuxenlivet (oskuldens staket), lär sig: "så byggde jag världen ur det lilla jag vet / att havet föder vågor, vind och dimma / det viktiga är att läsa sig att simma / när stadens alla gator döps till pubertet" och konstaterar: "en människa är människa och det är allt".

Och en sonettkrans, vad innebär det? En av de mer komplicerade saker i poesin man kan ge sig på, nämligen att skapa en krans, en ring av 15 sonetter, där slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa, och dessutom bildar en "mästarsonett" i slutet. En sonett har fem takter i varje rad, som bidrar till dess rytm. Det finns också flera varianter av sonetter, där rimmen går lite olika. Barnet är skriven som en Petrarca-sonett, där rimmen går ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

Missa inte att Olivia Bergdahl kommer till Bokcafé Pilgatan onsdag 11 december 2019!

Bokreflektion av Mina Widding

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.